Kallt och rörigt

Har man sett på maken! Solen har fastnat på Högalidskyrkans torn!

Fredag. Fredagsfrågor från Elisa Matilda. Ute skiner solen, det är en fantastiskt vacker vinterdag med ungefär 8 minusgrader och marken är vit, både gatan och trottoaren är snöröjd. Vit "rök" ligger över vattnet där isen nu bestämt sig för att det börjar bli läggdags. Bingo! Då vill man ju helst inte tänka på att det rätt som det är kan röra till sig igen – men det kan det förvisso!

1. Vad har nyligen rört till sig hos dig? Blandade ihop dagar för saker som skulle hämtas på stan. Det är utrett nu.
2. Omger du dig generellt med ordning eller oreda? Hyfsad ordning. Om/när oreda uppstår vet jag vem det åligger att ta tag i saken: mig själv.
3. Vilken röra äter du helst? Skagenröra gillar jag.
4. Var förvarar du alla de där småsakerna som inte har en egentlig plats? Det törs jag nog inte riktigt tänka på ...
5. Vad har du nyligen behövt reda ut? Hoptrasslade halsband. Fick ta Maken till hjälp, han har mycket bättre tålamod med sådant än jag.

Västerbrons fästen är insvept i någon sorts snörök som virvlar i solskenet.
Klicka på bilden för större storlek!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu fyller jag år igen!

Den 16 december är en av mina två födelsedagar. För den dagen 2004 la jag ut min första bloggpost som Klimakteriehäxan, med förklaring av mitt val av namn. Sedan har det rullat på. Och nu är jag myndig! Arton!

Nästan 7000 inlägg har det blivit. Och det har verkligen handlat om stort och smått. Tittar jag på mitt "utbud" från 2022 hittar jag Citat, Dagens ord, Veckans mening, Tisdagstrio, Tankar, Veckans kulturfråga, Veckans Wisti, Skyltsöndag, några Bokmärken och (numera avsomnade) Selfies i en enda lång rad. Plus hyggligt många lösa puckar eller ska man kalla dem solitärer, det låter ju lite finare?

Gruppen läsare, som en period var riktigt stor och placerade mig som etta på dåvarande Bloggtoppen, har krympt påtagligt men jag är tacksam över att ett antal framhärdar och dessutom lämnar kommentarer – några av de mest trogna så gott som dagligen. Utan läsare och deras reaktioner överlever ingen blogg!

Om jag scrollar lite i mitt förflutna ser jag att jag skrev betydligt längre inlägg förr och lutade mig mindre mot diverse "utmaningar" som jag numera väldigt ofta hänger på. Kanske har jag blivit latare? Kanske var min ambitionsnivå högre? Inledningsvis visste jag inte heller hur man la ut bilder, och jag insåg inte vikten av att länka kors och tvärs förrän jag fick det skrivet på näsan. 

Innan min ettårsdag som bloggare skrev jag ett inlägg med länkar till fjorton bloggar som jag då följde. EN av dem (Bloggblad) finns fortfarande, även om hon lägger ut poster tämligen sporadiskt. Av de andra finns INGEN kvar, även om någon flyttat och kallar sig för "influencer" som förstås är modernare ...

Jag lägger inte ner, inte just nu i alla fall. Man har inte roligare än man gör sig, och att blogga fortsätter att roa mig, även om den krassa sidan av saken är att det gränsar till det patetiska att lägga så mycket tid och energi på något som intresserar så få (jag är förstås lite bortskämd med att ha arbetat med en miljonpublik i sikte, i nyhetsvärlden, under väldigt många år, men det var ju lite andra förhållanden ...) 

Tror jag ska se till att införskaffa en tårtbit. Födelsedagstårta.

Den här tårtan "bakade" Sonen till mig på min laptop för väldigt många år sedan. Jag
gillar den skarpt och inte är den kaloririk heller!

Copyright Klimakteriehäxan

Förlåt men hur tänkte vi här då?

Jag har jobbat med tv i ungefär femtio år. Det har lärt mig mycket. En viktig insikt som man skaffar sig om man inte redan har den är att publiken inte består av idioter.

Dit har inte TV4:s politiske analytiker Marcus Oscarsson kommit, trots en rätt lång mediekarriär, nu senast tio år på fyran, där han levererar outhärdliga tirader om våra politiker. Och i kanalens morgonprogram ombeds han (man kan undra varför valet föll på just honom?) föreslå olika sätt att spara el när energin är dyr och tillgången osäker.

Ni ser hans tips på bilden. Förlåt men hur tänkte vi här då? Inte alls, är min gissning. Jag kan ju inte vara ensam om att nästan svimma när jag ser hans råd. Hade alla på redaktionen somnat om, märkte inget? 

Jag råkar veta att man på kanalen anser (eller tror sig veta) att Oscarsson älskas av en stor publik. Undrar bara varför. Men turkos slips kan förstås vara snyggt på nästan vem som helst.

Copyright Klimakteriehäxan 

Jag är en "spontanläsare"!

Vårutgivningen börjar komma, har du kollat in något du vill läsa i vår? undrar Mia i bokhörnan, i denna veckas helgfråga.

Och den är superenkel att besvara – eller jättesvår, beroende på hur man ser på saken. Det raka och enkla svaret är nej, för jag har verkligen ingen koll på vårens boknyheter. Säkert dyker titlar upp som lockar, men inget jag redan längtar efter.

Planerad läsning är inte min grej. Spontana infall är det som styr mig i många sammanhang, så även i detta. Dessutom har jag ju redan olästa böcker här hemma så att det räcker livet ut, även om det skulle råka bli långt, riktigt långt.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att jobbiga saker kan likna hemorrojder: de gör ont men man pratar inte om dem.

Kulturell jul?

Vilka tips på kulturella verk på jultema har du? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga.

Varje år så här i adventsspurten dyker liknande frågor upp i bloggosfären. Även kultur som vi ska konsumera förväntas ha en air av granbarr och stearin och glöggdoft omkring sig.

Och visst finns det väl att välja på. Filmer som troget dyker upp år efter år: "Love Actually", "The Holiday" och "Tomten är far till alla barnen". Jag har sett alla tre och måste inte prompt se dem igen. Men "Kan du vissla Johanna?" är en hjärtevärmare som jag kan tåla ännu en repris av, om jag inte har något annat för mig. Sänds varje julafton.

När det gäller att läsa om jul förhåller jag mig ganska skeptisk, väl medveten om att det skrivs rader av feelgood-historier med jultema i hopp om att de ska hamna under granen. Göran Tuntröms starka roman "Juloratoriet" är en bra klapp, trots att den väl egentligen inte alls handlar om jul, fast titeln gör det. För egen del har jag nyss upptäckt "Selma Lagerlöfs jul" och den vill jag gärna ha! Klas Östergrens "Julrevy" läste jag förra året, kände inte att den var särskilt märkvärdig (ursäkta). Charles Dickens "En julsaga" (A Christmas Carol) från 1843 kan jag dock tänka mig att läsa igen. Plus några barnböcker – kanske kan barnbarnet lockas av någon av Astrid Lindgrens jular?

Ja men musiken då? Julmusiken! Ack ja, min smak är inte av den "fina" sorten. Jag tillhör gänget som fattar att Niklas Strömstedts "Tänd ett ljus" är populärast i Sverige. I "Feliz Navidad" trallar jag gärna med vid José Felicianos sida. Tommy Körbergs jul-cd gillar jag också, frågan är om vår cd-spelare funkar? Tycker också om mycket av det som spelas och sjungs i kyrkorna så här års, det "hör liksom till" och har gjort det länge, ända sedan jag var barn.

Inser att den som hoppades få några spännande nya jultips här tyvärr kammade noll. Fast den som liksom jag gillar svenskt glas och design med tradition kanske vill köpa ljusstaken Kulan? Den som förr var i rödlackerat trä men som i modernare version finns i klarglas och svart. En nygammal klassiker!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ett väldigt aktuellt ämne

 "Vi komma, vi komma från norr och öst och väst,
till rika Qatar för en lycklig fotbollsfest. 
Sist var vi i Ryssland, som satsat nån biljon
– nej inget sprider glädje så som sport och korruption."

-Lars Linder skriver ett grötrim om dagen som en liten adventskalender på Dagens Nyheters kultursida. Det som fanns i tidningen idag föll mig i smaken! Fotbolls-VM  kan man engagera sig olika mycket i, men spelet runt och bakom är väl så intressant (och mer upprörande) som matchresultaten.

Här kommer hon, min finaste Lucia!

Luciadagen.
Det finns ingen bild av lussande som kan slå den jag själv tog för ungefär trettio år sedan. Jo, jag fattar att någon kan ha en avvikande uppfattning, men det biter inte på mig.

För så här supergulligt var det när mina barn lussade för sin farmor. Och varje år lagom till den 13 december kommer bilden upp i sin silverram, väl synlig på plats i vardagsrummet. Och varje år (tror jag i alla fall) lägger jag upp den här på bloggen. Titta och njut med mig! Hör mitt mammahjärta dunka av stolthet och glädje!

Om du är nyfiken på vad jag genom året skrivet om olika luciavarianter klickar du bara på etiketten "lucia". Förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Inför frestelsernas berg ...

Jag bör inte, det vet mina bloggläsare sedan länge, köpa mera böcker. Har alldeles för många olästa redan. Likväl blir det ingen riktig jul utan de där typiska hårda paketen under granen. Men då ska det åtminstone vara pocketutgåvor! 

Ugglan & Boken undrar vad det kan bli för resultat – hon efterlyser en tisdagstrio med bokklappar (till dig själv eller någon annan).

Två böcker som jag tror att man kan ge bort i present eller ge sig själv är Lina Wolffs "Djävulsgreppet" och Ágota Kristófs "Den stora skrivboken". Nu blir det (dessbättre) inget köp, eftersom jag just fått låna båda två av en mycket förtjust bokvän!

Tänker också att det vore läge att införskaffa det jag inte läst av advokatduon Ebervall och Samuelson. "Stormfågel", om Jane Horney, bör finnas i pocket, men "IB – som i inhämtning Birger" väntar jag med eftersom den är deras nyaste och därmed en inbunden bok. Jag har hur som helst inte blivit besviken på någon av deras böcker hittills, rekommenderar dem varmt! 

När man tittar in i närmaste bokhandel känns det som att stå inför frestelsernas berg. Det är förresten också titeln på en av Jonas Gardells tidigare romaner som inte nämns särkilt ofta. "Frestelsernas berg" (från 1995) är en gripande kvinnoskildring. När jag läste den förundrades jag över hur författaren så märkligt verkade klara av att kliva in i en ensam 70-årig dams liv och hjärna. Passar under många granar!

Nu råkade det bli fem titlar i den här trion, men det hampade sig bara så ... och de två första står ju inte på min (oskrivna) inköpslista ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att Dagens Nyheters Namn o Nytt-sida, som förr alltid fick mig att le vid frukostdags, numera är så totalt o-rolig att det är svårt att begripa. Sidans legendariska redaktörer vänder sig i sina gravar, det är jag säker på.

Tänk om man ändå hade ...

 ... kunnat tacka ja till att bli uppbjuden till en tango och sväva ut över golvet i armarna på en stilig kavaljer med fast grepp, fantastisk rytmkänsla och matchande hållning ... Ja tänk om man ändå hade kunnat dansa tango!

Nu kan jag inte det. Skulle förmodligen heller inte kunna lära mig, men det grämer mig fortfarande att jag under rätt många veckor i Buenos Aires på 80-talets början inte gick och tog lektioner. Om jag bara hade klarat EN enda dans med EN enda dansör (min lärare alltså) skulle jag ha varit så lycklig!

Carlos Gardel

Det är förstås i Argentina man infört Tangons dag den 11 december (möjligen har den finska varianten en egen högtidsdag) och för argentinarna är tangon verkligen något att fira. Än "lever" idolerna från förr, även om de är döda sedan länge. Men Carlos Gardels fanklubb njuter fortfarande av "El dia que me quieras", "El ultimo café", "Yira yira" och "Volver", för att nämna några av mina egna favoriter. 

Det har berättats för mig att när man på bio i Buenos Aires visat någon gammal film med Gardel fick man ofta stanna projektorn efter en sång, eftersom publiken stampat i golvet och hojtat "Otra! Otra!" vilket betyder att man vill ha en repris. Det ska ha fått personalen att backa och köra låten en extra gång ... i dagens digitala värld vet jag inte om det är görbart?

Nu behöver man inte dansa för att njuta av tango. Man kan gå och bara lyssna. Som på "El viejo almacen" i Boca-distriktet dit jag så gärna gått. Där upplevde jag bland annat Leopoldo Federico som ledde sin orkester med bandoneoner, fioler och allt. Lite störande var det att han var till förvillelse lik Thorbjörn Fälldin, men det är smällar man får ta. Dansparen som avlöste varandra var galet skickliga, inte minst i ögonen på såna som jag som aldrig skulle klara att vifta på en högklackad fot så där som man ska.

Den som är det minsta intresserad av tango ska leta upp långfilmen "Our last tango" som berättar (den sanna) historien om Argentinas mest legendariska danspar, deras karriär och romans som varade i nästan femtio år innan allt krossades. Lysande film, och att de verkliga personerna medverkar gör storyn än starkare. 

Tyvärr är det nu väldigt många år sedan jag var i Argentina, men så vitt jag begriper lever och vidareutvecklas tangon.  Tangodrottningen Susana Rinaldi har jag i alla fall sett på Stockholms jazzfestival, SÅ bra!

Astor Piazzolla har gjort sig ett namn internationellt som den moderna tangons skapare, men han får ursäkta: hans variant slår inte de smäktande romantiska sångerna från förr. Kul att Sven-Bertil Taube också gillade tango, det blev ett album som kom ut 1990 där några av mina favoriter finns med, fast med svensk text av ingen mindre än Lars Forsell.

Men hur förtjust jag än påstår mig vara kan jag aldrig tacka ja om någon skulle komma på den galna idén att säga "Får jag lov?" till mig när orkestern intonerar en äkta tango. Visst är det synd ...?

Copyright Klimakteriehäxan

Glass passar väl i alla väder?

Glass tackar man väl aldrig nej till, eller hur? 

Fast kanske ändå. När fläckar av gammal snö ligger på gräset i stället för njutningsfulla solbadare känns trots allt den där glasspinnen inte riktigt åtråvärd. Men det är en praktfull och ovanligt stor glasskylt som i ett annat väder absolut skulle kunna få mig att plocka upp lite pengar ... nu snor jag sjalen tätare runt halsen, drar ner mössan över öronen och skyndar på stegen i stället. 

Det är BP som håller liv i bloggtraditionen Skyltsöndag. Om du klickar på den här länken hittar du fler skyltar med de mest varierande budskap och i alla möjliga utföranden! 

Än en gång stöter jag på en liten klisterskylt som sitter på riktigt många ställen.
Men vad handlar det om? Google ger mig ingen hjälp alls.

Tredje ljuset är naturligtvis tänt. Det är ju advent.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ett radioprogram

"Jag uppskattar också att de, i synnerhet då Louise Epstein, ofta varit okunniga, utan att hymla med det. Dels blir det kul radio, men det är också sympatiskt, ett sätt att ställa sig på lyssnarens sida. För det flesta undrar ju ungefär samma saker som hon förvirrat frågar gästerna, med sin karakteristiskt släpiga röst. Men få är de som i offentligheten vågar blotta sig på det sättet."

-Lisa Magnusson kommenterar på Dagens Nyheters ledarsida att Sveriges Radio lägger ner P1-programmet "Nordegren & Epstein" som varit en riktig långkörare. Jag tillhör dock dem som inte kommer att sakna duon, är rätt trött på dem båda och hoppas på nytt pratprogram i stället. Ett bottennapp jag aldrig glömmer är hur Epstein berättade vad som var den allra värsta effekten av corona-utbrottet: att det var mest synd om det årets studenter, som inte skulle få fira som vanligt på grund av pandemin ... Nordegren protesterade visserligen, förmodligen väl medveten om att folk just då låg och dog i farsoten. Ack ja.

Veckans mening – om klädval

Finns det en mening jag läst på sistone som fått mig att hejda mig en liten extra sekund? Det är Skriv-Robert som undrar så här på lördagarna, och jag brukar svara att jo då, visst gör det det! Som exempelvis det här citatet av Facebooks grundare Mark Zuckerberg, upplockat av Susanne Ljung i Dagens Nyheter i dag. IT-gurun talar om mode och klädval – sådant som roar mig – själv sågs han alltid i en grå t-tröja:

Jag känner inte att jag riktigt gör mitt jobb om jag lägger ned någon som helst tid och energi på löjliga och tramsiga saker.

Copyright Klimakteriehäxan

Tintin i Stockholm

Tintin är en av Sonens mest älskade litterära figurer, kanske den ende rent av (efter Alfons Åberg ...) Vet inte vad det var han föll för, men han samlade med mitt benägna bistånd på sig samtliga 22 Tintin-album som finns på svenska och han har dem alla kvar i hyllan. 

Det handlar om, det vet ni förmodligen, en journalist som reser världen runt i sällskap med sin lilla hund Milou. Kanske bidrog en annan för historierna mycket viktig figur, kapten Haddock, och hans lustfyllda eder till min sons förtjusning, jag vet inte riktigt. Köpte Haddocks ordbok en jul, där finns de alla listade, från alabasterskalle till ökenråtta.

Nu får jag genom bloggarkollegan Ditte veta att det finns en Tintin-utställning i Stockholm, på Bar Brillo vid Humlegården. Konstnären som ställer ut är Owe Gustafsson och han har verkligen hittat sin egen Tintin-nisch: han har fastnat för figurens spretande hårtofs och placerar in den lite både här och där, med Hergés godkännande!

Men Tintin har minsann synts i Stockholm förr. Jag råkade för länge sedan hitta affischen "Tintin i Stockholm" och den köpte jag, satte i ram och gav Sonen i present. Naturligtvis gillade han den! Och gillar den fortfarande, jag frågade nyss och han vill inte att den ska försvinna (den finns kvar hemma hos oss) trots att den blivit lite solblekt. Men den får köa för att komma upp på en vägg igen.

Förgäves har jag försökt få veta vem som placerat den lille belgaren och hans hund på bron över vattnet med Stadshuset som bakgrund, men jag har misslyckats. Nu ska jag försöka locka sonen till Bar Brillo för att titta på Tintins hårtofsar! Tack för tipset, Ditte!

Copyright Klimakteriehäxan