Bara två gånger i livet fick en kvinna lämna sitt hem, då alltid klädd i vitt: när hon som nygift fördes till sin mans hus, och när hon bars ut klädd som lik, i en kista.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, tyvärr ska jag väl säga. Tror nog att jag skulle uppskatta det om det bara "hände", men det har det inte gjort. Buhu. Eller jag ska kanske bara skylla på mig själv ...? som inte ser till att det händer?
Copyright Klimakteriehäxan
Här är de nogsamt utformade i korsstygn och sedan har broderiet monterats på en liten fotpall. Nu har jag fått ärva den här pallen. Den är i skick som ny. Så då är frågan bara vad i all världen jag kan ha den till? För om man vill lägga upp fötterna högt är den alldeles för låg. Och inte vill man väl att någon sorts skosmuts ska fläcka de redan vackert fläckiga blommorna!?
Om jag behövde insynsskydd i ett fönster skulle jag kanske kunna ställa den på högkant på fönsterbrädan. Men för att kika in genom våra fönster behöver man nog vara minst fyra meter lång ... Hjälp mig! Kan någon komma med ett bra förslag så att jag och pallen kan komma överens och bli sambos?
Copyright Klimakteriehäxan
.jfif)
Kerstin Thorvall väjde inte för att skildra kärlek ur någon vinkel. När "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" kom ut väckte den visst rabalder, men det var ju författaren van sedan tidigare ... Hon beskrev själv sin text: den handlar om "saknadens terror, svartsjukans andnöd och den fruktansvärda svindeln av lycka när du då äntligen kommer." Ja, erotik är väl en blandning av kropp och själ?
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Ett märke att spana efter? Ser ut som tfn till Göteborg men det tror jag inte det handlar om ... |
Detta måste vara ett av de bättre köp jag någonsin gjort. Har använt dem varje sommar sedan dess. Sandalerna har blivit våta, jag har tagit dem på mig med kräm på fötterna, jag har gått i sand, på asfalt och gatsten och på grusstränder. Periodvis har de använts som tofflor inomhus, och bortsett från att färgen mörknat (solbränna!) ser de likadana ut. Men det vågade jag inte riktigt lita på, så när vi åkte till Kreta nästa gång, något år senare, letade jag upp sandalmakaren och köpte ett par till.
Var ju övertygad om att det första paret skulle ramla av fötterna förr eller senare, och då förmodligen förr. Gjorde de det? Icke! Dessa fantastiska skodon funkar än. Hittade de "nya" oanvända (efter tjugofem år) längst in i klädkammaren och blev riktigt glad, för även om par 1 går sönder i morgon har jag ett par fräscha, likadana, sommarsandaler för sisådär fyrtio år till. Snacka om prisvärt!
Sandaler hör sommaren till, och även om årets variant är på upphällningen kommer det väl fler tider för oss som älskar att lufta tårna, hoppas jag.
Copyright Klimakteriehäxan
.jpg)
Wow vilken sommar vi fick av årgång 2024! Massor av sol, massor av värme. Till och med i dag den 8 september hoppar jag glatt i sjön, vars snälla vågor glittrar trevligt. Solhatten har också kommit till användning om än inte precis varje dag. Men jag blir påmind om en bild jag ramlade över på nätet, och den tycker jag fler ska få njuta av, så här är den!
Vår tid är i sig själv så tragisk att vi vägrar uppfatta den tragiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
Det blev många bokmärken med tiden, nästan hundra för min del, och jag har försökt rensa, definitivt satsat på att inte skaffat flera. Fast nu råkade jag fastna för ett nytt! Inte för att jag brukar somna mitt i en text, men ändå! Håll till godo, ett nytt (och i mitt tycke skojigt) Veckans bokmärke kommer här! Ska kanske kalla det för Årets, för det blir sannolikt inte fler.
"Det är skönt för skalder att få sova", vem var det som slog fast det någon gång för länge sedan? Det är i alla fall ett konstaterande som äger sin riktighet, och det gäller alls inte bara skalder, det kan jag garantera som aldrig diktat en rad mer än julklappsrim. Vid närmare eftertanke tror jag att den som skrev den där raden är en av de ytterst få poeter som jag lärt mig uppskatta: Gustaf Fröding. Och skalden minns jag också, Wennerbom hette han.
Det har blivit dags för fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, som lyckas hitta nya ämnesområden att rota i vecka efter vecka! Bra gjort! Här är dagens frågebatteri:
Tänker att jag gläds åt att ha inte en, utan rätt många favoriter. Kul med variation mellan stilar och genrer, verklighetsbaserat eller ren fiktion, eller som ofta en blandning av dem bägge.
Dock tycker jag mig märka att jag faktiskt läser fler kvinnors böcker än mäns. Ingen prioritering jag gör, det har bara blivit så. Och ibland känns det tryggt att plocka upp något av en författare man vet att man brukar gilla. En annan dag är det härligt att bli överraskad av en helt ny bekantskap, vilket ju inte prompt måste betyda att det handlar om något nyskrivet. Kanske väntar en sådan i hyllan där min olästa böcker står i kö ...?
Copyright Klimakteriehäxan
The Beatles dök upp härom dagen, som ett nytt tema för tisdagstrion. Vi glömmer ju aldrig den kvartetten och den musikskatt som de skapade, låtar som betytt massor för mängder av människor, låtar med evigt liv. Samt, förstås, låtar som många artister gjort covers på, med väldigt varierande resultat.
Historien är originell, för ingen i hela världen minns nu vilka The Beatles var. Utom en ung sångare som inte lyckas särskilt bra med sina egna låtar. Men när han framför "She loves you" och "Here comes the sun" (som han påstår att han själv skrivit) händer det saker!
Riktigt fyndigt är det, enstaka oneliners får mig att fnissa ("Det sker väl inga mirakel längre" – "Jo då, Benedict Cumberbatch har blivit sexsymbol"). Behöver jag nämna att det är ett rent nöje att höra de gamla musikaliska pärlorna i ny, lyckad version? Ed Sheeran, "den riktige", finns med på ett hörn, kul! Naturligtvis lite kärlek också. Sammantaget en riktigt trevlig brittisk feelgoodrulle. Du ser den på Netflix.
Copyright Klimakteriehäxan
Först "Juloratoriet" av Göran Tunström. Den tar med sig läsaren dels till Sunne, dels till Nya Zeeland, med mycket kärlek och mycket sorg. Gör stundtals ont att läsa, men det är en fantastisk bok.
Så ett hopp över oceanen, till Chinatown, för en svängom: "Mambo i Chinatown" (Mambo in Chinatown) som jag tycker ger en liten inblick i en för mig helt okänd värld, bland kineser som valt att bosätta sig i USA men som ändå håller hårt på sina traditioner hemifrån. Dem bryter hon emot, den unga flickan som inget hellre vill än att dansa. Jean Kwok skrev.
"Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek" (The Mambo Kings Play Songs of Love) gav sin författare Oscar Hijuelos Pulitzerpriset 1989. Bröderna från Kuba lyckas slå igenom med sin musik, speciellt sedan de medverkat i den på sin tid så berömda Lucy Show. Plötsligt vill alla dansa när de spelar! Hijuelos hade själv kubanska rötter och spelade dessutom jazz på amatörnivå, och att han var hemtam i miljöerna där Mambo Kings dyker upp är uppenbart.
Hur mambo låter eller hur man dansar till dess rytmer har jag för min del inte en susning om.
Copyright Klimakteriehäxan
Med lite tur kommer älgar och rådjur och förser sig under en fruktstund, men det verkar som om de väljer bort äpplena som ligger på marken och hellre plockar sitt godis direkt från trädet ...
För något år sedan, ett annat äppelår, kunde en väninna berätta en liten historia som jag älskar. Har jag redan publicerat den här får ni ursäkta, fast jag tänker att den tål en repris ändå!
På koloniträdgårdsområdet där hon har en fin liten stuga har nästan alla äppelträd på sin tomt. Olika sorter, förstås, men ett äkta äppelår ger de alla riklig skörd. Det här året samlade en "kolonist" ihop äpplen familjen inte kunde ta hand om. Frukten las i en stor korg som ställdes vid grinden med en vidhängande lapp: VAR SÅ GOD OCH TA!
Det blev kväll, det blev mörk sensommarnatt. När det ljusnade visade det sig att någon blivit glad över det generösa erbjudandet. Fast äpplena låg kvar, uthällda på marken. Men korgen, den var borta.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer av oklar anledning att tänka på en intressant John, fast han stavar utan h: Jon Krakauer. Han är journalist som specialiserat sig på att skildra värsta sortens äventyr, som att besegra Mount Everest. "Tunn luft" (Into thin Air) är riktigt spännande!
"Here Comes the Sun" är en av mina favoritlåtar när vi pratar Beatles. George Harrisson skrev den och visst lockas man att sjunga med när den visar sig, solen, ofta så efterlängtad! Chimamanda Ngozi Adichie hade antagligen inte den i tankarna när hon skrev "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun" eftersom den handlar om Biafra-kriget i hennes hemland Nigeria. Men en otroligt bra roman är det, med många dokumentära inslag.
.jfif)
I Barndomslandet har ett enda äppelträd överlevt, utan att vara omskött alls om vi ska vara uppriktiga. Det har på senare år brukat producera mellan fem och tio äpplen, så högt upp i apeln att inte ens älgarna räckt dem. I år är det fullt av frukt! Men fortfarande svårt att få ner dem utan att de kraschlandar. Roligt ändå att trädet lever.
 |
| Det blir en fjärde som bonus också: "Strawberry Fields" ... bilden från sommaren 2023. |
Ett beslut är fattat. Ett beslut som jag faktiskt inte tror att jag kommer att ändra.
Jag ska aldrig mer köpa en sommarkappa.
För vad ska jag ha en sommarkappa till?
Jag har redan en lång, vackert olivgrön, och en kort, fukttålig, röd. Båda från en av mina favoritdesigners, Carin Rodebjer (har köpt dem på rea förstås ...). Dessutom en kort svart swagger (Gunilla Pontén) som jag haft i över 30 år. Lägg därtill en lång vit regnkappa (Pontén igen, samma ålder) och en knälång, vackert och uppmuntrande blommig, regnrock. Hur ofta blir dessa plagg använda? Otroligt sällan, så enkelt är det! Ja nästan aldrig!
Det är inte det att jag vill klaga på vädret, som är varmare, vilket betyder minskat behov av ytterkläder. Men om säsongen för en vår/sommarkappa förr i världen var åtminstone fyra veckor (och ett måste till Valborg!) har den i dag krympt till nästan inga dagar alls.
Regnplaggen borde däremot komma till användning. För regnar gör det, ofta och rejält numera. Ja idag blir det nog regnkappa, men annars ... Fast även där är värmen en komplikation: det blir bastuvarmt inuti den täta kappan, svetten lackar. Paraply är ingen lösning, för om det regnar blåser det nästan alltid samtidigt ... så ett gäng paraplyer får också vila.
Om jag ser mig om när jag rör mig utomhus kan jag tänka att jag är en av de få som kommit till insikt om sakernas tillstånd. För det visar sig ju att andra, som trots drygt 20 plusgrader känt behov att ha någonting utanpå shortsen och t-tröjan, de har sitt val klart: dunjacka. Men där går väl ändå gränsen, dit ska jag aldrig komma!
Fast det är bara behovet av sommarkappa som är utraderat. Behovet av sommar är konstant. Och kommer att så förbli. Får man tro SVT:s meteorologer kommer nya sommardagar redan denna vecka, dagens regn ska snart ta slut.
 |
| Bild: https://www.svt.se/vader/vader-idag |
-Johan Croneman skriver i Dagens Nyheter om den inspiration man kan hitta när man ser de otroligt duktiga idrottare som gör fenomenala prestationer tros sina funktionsnedsättningar. Vi drar olika lotter i livet ... Paralympics pågår i Paris för fullt och Sveriges Television direktsänder. Måste dock bekänna att jag inte tittat flitigt alls, inte än i alla fall.
PS funderade lite över paraspelens logga och läser på Wikipedia: Den paralympiska symbolen består av tre agito i rött, blått och grönt, de vanligaste färgerna i världens nationsflaggor. En agito, från latinets sätta i rörelse, symboliserar rörelse och liknar en asymmetrisk halvmåne. Den har använts sedan 2003 men infördes först officiellt vid de paralympiska vinterspelen 2006 i Turin i Italien.
Inlägg
Alla kommentarer
