Sedan dess har de där små korten blivit fler. Men framför allt har jag fått oerhört många från andra människor, överlämnade av de mest skilda anledningar. Någon ville hålla kontakten. Någon hoppades kunna ha nytta av mig. Någon lämnade över kortet av ren rutin, utifall-att. Någon krävde att jag skulle höra av mig igen.
Visitkort slängde man inte, i alla fall gjorde inte jag det. Och det fanns förvisso en tid när jag kunde bläddra i mitt fodral där hundratals kort fick plats i små plastfickor. Inte sällan hittade jag ett namn och ett nummer jag sökte.
Men det var då det. Nu när jag gett mig i kast med mina egna rester från ett långt yrkesliv dyker det där svarta fodralet upp. Och inte nog med det, en hel påse har jag full med lösa visitkort. Få av namnen kan jag placera i mitt förflutna. Där finns kollegor, myndighetspersoner, presstalesmän, politiker, författare, en ärkebiskop och någon som (det kommer jag ihåg) ville sälja böcker till mig. Några framkallar fler minnen, ett och annat ansikte dyker upp om än lite suddigt. Ett antal av personerna vars kort jag sparat är säkert döda vid det här laget.
Idag är allt detta värdelös information, även om en och annan fortfarande har visitkort att dela ut.
Själv har jag inte haft något på väldigt länge, och jag kommer heller inte att skaffa något igen. Visitkortens tid är förbi!
Det svarta fodralet med innehåll går nu till soporna, hej och tack, det var trevligt så länge det varade!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
På ett av mina första jobb mellan gymnasiet och universitetet, jag var väl arton år kanske, arbetade jag som sekreterare och fick en massa visitkort av olika människor. Själv hade jag inget. Jag var ju inte så gammal, och kände mig ganska viktig med den där visitkortspärmen ;) Däremot kom jag aldrig ihåg vilka de tillhörde eftersom det inte fanns ansikten på personerna på visitkorten, det borde det ha gjort. Jag förstår inte hur man kan komma ihåg vem som är vem annars. Visitkortens tid kanske är över nu, precis som du skriver, så troligtvis lever jag mitt liv utan att ha haft ett enda eget.
SvaraRaderaOch jag tror inte du gått miste om nåt viktigt!
RaderaHm, jag arbetar som säljare och känner fortfarande att jag behöver dela ut visitkort till kunder och till potentiella kunder.
SvaraRaderaInser att det funkar i vissa jobb. Men att allt fler väljer att maila eller sms-a sina kontaktuppgifter.
RaderaHär lever visitkorten glatt vidare! Och visst använder jag dem emellanåt, plockar åt mig om jag går förbi en frisör, en restaurang osv. Har till och med använt dem!
SvaraRaderaOch visst används det, tittar man på grafiska jobb så finns det många som efterfrågar hjälp med att formge ett visitkort.
Jag minns att jag på ett jobb fick i uppgift att sortera upp en massa visitkort, då pratade vi om MÄNGDER! Det blev så fint så med tre tjocka pärmar med plastfickor för visitkort, sorterade per land.
Jag hade också en egen pärm! En liten en.
Som jag skrev till Robert: i vissa jobb funkar det men moderna elektroniska visitkort funkar nog ofta ännu bättre.
RaderaRoligt att du säger det! För bara några dagar sedan snubblade jag över tre pärmar med visitkort, både mina egna och andras som jag fått eller tagit. Ett helt yrkes-/privatliv i tre pärmar. Inte illa. Men de åkte ut allihopa. Inte ett enda kort fick vara kvar som kärt minne. Nej, jag är inte sentimental och har inga svårigheter med att slänga saker. Frågan nu är bara varför jag inte slängde pärmarna för minst 10 år sedan...
SvaraRaderaJag ser inte heller nån anledning att spara, har ju för länge sen tappat kollen, både på namnen och deras respektive roller.
Raderajag var lite mallig när jag fick mitt första egna
SvaraRaderaJa det var ju så det kändes: nåt att vara stolt över, bevis på ny "värdighet"!
Radera