När dagboken inte längre är privat

Att skriva dagbok är något som många ägnar sig åt. Har hittat min egen, present på min 9-årsdag, plikttroget ifylld under en kortare tid, sedan för evigt bortglömd. 

Men det finns förvisso andra dagböcker som gjort och fortfarande gör intryck, som "Anne Franks dagbok" exempelvis. Selma Lagerlöf  skrev sin "Dagbok", jättebra läsning också nu. Adrian Mole är ännu en som är klart underhållande, men där tar min lista över läsvärda dagböcker slut.

Anaïs Nin skrev dagbok, men det vet jag bara för att hon är så flitigt förekommande i korsord, läst henne har jag inte. Och faktum är att jag tror att alltför många får se sina anteckningar i tryck, om det som hänt i både helg och söcken, oavsett hur (o)märkvärdigt det kan vara.

Ulf Lundell har sålt hur många "Vardagar" som helst, Lars Noréns dagböcker läste hela kultur-Sverige om inte annat så för att få veta om de bevärdigats med ett omnämnande. Karl Ove Knausgaard har också redovisat livets detaljer på väldigt många boksidor. Men alla dessa tre herrar har jag valt bort: för mångordiga, för självcentrerade tänker jag, väl medveten om att mitt omdöme grundar sig på väldigt små för att inte säga inga insikter. Har valt bort dem ändå.

Bodil Malmsten publicerade sina dagboksliknande bloggtexter i bokform under den tid hon var "landsflyktig" och bodde i Frankrike. Jag köpte och läste – och blev, mot förmodan eftersom jag gillat annat hon skrivit – besviken. Att läsa om en sedan länge avgjord fransk valkampanj och en lika avslutad fotbollsturnering kändes bara som "yesterdays news", tillförde ingenting nytt.

Dock tänkte jag ändå ta ännu en kvinnas vardagsskildringar till mig, och lånade Marianne Lindberg de Geers "Faktiskt tyvärr" på biblioteket. Men stärks bara i min uppfattning: dagböcker är privata. Tror att jag, om jag nu vore dagboksmänniska, skulle skriva lika (o)intressant om mitt liv som MLdG. Alla äter vi ju, ser på tv, handlar, oroar oss för sjukdom, pratar med grannar och vänner, gläds åt barn och barnbarn i den mån vi har dem.

Alltså gav jag upp och lämnade tillbaka den här till biblioteket utan att ha läst mer än en liten del. Likväl har nu en fortsättning publicerats, "På riktigt", och det blir den fjärde av hennes dagböcker som tryckts. Jag citerade en recension här. Tänker inte ge den en chans.

Det har blivit på tok för vanligt att ge ut folks dagböcker i tjocka volymer för flera hundra spänn styck. Tror att fler borde hålla fast vid grundtanken att dagboken inte bara är personlig, den är dessutom privat. Och bör förbli det.

Jag kan göra ett undantag. Min gamla Expressen-kollega Peter Himmelstrand, som gjorde hur många svensktoppslåtar som helst, tror jag lyckats på pricken skildra många unga flickors dagbokstankar när han skrev "Kära dagbok". Den blev en hit med Nina Lizell 1968 och kan avnjutas här! "Nu har jag mött Honom" är det stora som hänt i just den flickans liv ...

Copyright Klimakteriehäxan