Veckans mening – om dagböcker

Varje lördag är vi några som, i Skriv-Roberts efterföljd,  presenterar en mening vi nyss läst, en mening som av en eller annan anledning fått oss att tänka till en sekund extra. Den mening som hejdat mig i min läsning denna gång är faktiskt dagsfärsk. Jag hämtar den ur Dagens Nyheter, där Marianne Lindberg de Geers nya bok recenseras. Den heter "På riktigt" och är den fjärde (?) av hennes utgivna högst personliga dagböcker. Det har blivit en uppenbart lönsam trend att publicera de där anteckningarna om vad livet bjudit dag efter dag. Där finns Lars Norén, Ulf Lundell och Karl-Ove Knausgård i första ledet. Alla säljer kanonbra. Så visst är det logiskt att en etablerad svensk kulturkvinna satsar i samma genre! I fjol kom "Faktiskt tyvärr" ut och jag tänkte att har man levt så många år med Carl Johan de Geer som MLdG gjort måste man vara en rätt spännande person själv. Lånade hem (den tjocka) boken. Tröttnade snabbt och definitivt efter kanske femtio sidor. Om du tänkt i samma banor vill jag bara varna dig: boken är genuint tråkig. Din och min dagbok, om vi skriver någon, skulle vara minst lika läsvärd. Möjligen mindre pratig. Problemet är bara att ingen skulle komma på tanken att ge ut den. Så här lyder meningen jag väljer ur recensionen, som banne mig får en hel sida i papperstidningen:

"Det känns lika ospännande att läsa om ett år gamla Ukrainauppdateringar som tidigare dagböckers coronareferat."

Copyright Klimakteriehäxan