Hur
är det möjligt?
Hur F-N är det
möjligt?
Det hade inte funnits där
i går kväll.
Inte ett spår av
det, bara timmar tidigare!
Och nu!
Minst två millimeter långt, svart mot hennes vita hud! SVART!
Hon
siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte
igen. Stötte på motstånd. Tredje gången gillt. Högst motvilligt släppte det taget, lät roten lyfta.
Det
förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till
handfatet, där det spolades ner på direkten.
”Hon”
är jag.
Att ett litet hårstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa saker hängande på hakan ... Tänker att även den som är i total avsaknad av fåfänga ändå borde reagera! Men inte denna dam! Hur tänker hon? Att skägg kan vara en del av den naturliga skönheten, även för personer av honkön?
Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte?
Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De jag hittar på min haka är nästan alla ljusa, de svarta bara enstaka.
Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig fram mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.
 |
| Beväpnad för en kamp som inte går att vinna. |
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Min pincettkamp har pågått i många år. Jag har ymnig hårväxt både här och där, på huvudet är jag glad för den, men inte på resten av kroppen.
SvaraRaderaDe där skäggstråna är nog helt enkelt ögonfransar som krupit inåt och kommer ut på hakan. Jag hade betydligt tjockare ögonfransar som ung. Ögonbrynen har särat på sedan jag var 15 år. Då var de ihopväxta ... numera verkar de vilja täcka hela ögonlocket.
Om jag hamnar på långvården utan tillgång till pincett eller förstånd att använda en, kommer mitt ansikte ganska snart att vara täckt av hår helt. Men den dagen, den sorgen.
Jag har hittat en spegel med enorm förstoring, som väl är, så jag kan jaga stråna innan de hunnit så långt.
Du verkar i a f ha "livlig" hårväxt ... :-D
RaderaSjälv är jag förskonad från både hår i armhålorna och på benen och det lilla fjun jag har i ansiktet putsar jag ibland bort med en nästrimmer.
SvaraRaderaOj nästrimmer har vi ingen i vårt hem. Det ska man kanske ha?
RaderaAck ja, som jag känner igen mej, och vassa är de , de små hårstråna som numera växer ut rejält på hakan, som tur är har jag också en rejäl förstoring på min sminkspegel när jag kämpar med pincetten och försöker hitta de värsta stråna, men då ser jag alla andra fjun också..ack ja...det är bara att kämpa på!
SvaraRaderaSvar : Ja, visst kan Loreen vinna i Liverpool!!! ;-)
Vassa, elaka, fula!!! Jo det finns mycket man kan studera i spegeln ...
RaderaJag skrattar gott åt Bloggblads förklaring om varför det är som det är. Givetvis så är det ju. Jag har tänkt samma sak som Marianne att när jag ligger på långvården (om jag kommer så långt) så blir det rena buskisen i min säng, men så sade dottern åt mig som har jobbat på ålderdomshem för flera år sedan, att nej, nej, alla blir rakade. Om det nu är en tröst?
SvaraRaderaDe flesta av oss är nog utsatta för de där stråna som vi inte vill ha. Kul att du satte fingret på det som berör oss alla mera eller mindre, åtminstone oss som är i övre medelåldern, ja nästan gamla t.om.
Blir tanter rakade på hemmet??? se det hade jag då inte en aaaaaning om!
Raderainte ens håriga ben har jag begåvats med
SvaraRaderaDet finns en poäng med att bli gammal; man hör dåligt och ser dåligt... och därmed slipper se egna och andras skavanker.
Då är förklaringen alltså att jag inte är tillräckligt gammal. Än. :-D
RaderaHahaha! Känner jag igen mig? Absolut! Det är i mungiporna stråna sitter. Ja, i näsan också när jag tänker efter. Långa är de, stråna och otroligt motståndskraftiga. Såg du tv-serien "Grumpy old women" (https://en.wikipedia.org/wiki/Grumpy_Old_Women)? I den liksom i "Grumpy old men" togs denna oönskade hårväxt upp. Så jag skrattade då. Det gör jag inte längre.
SvaraRaderaPS. Din pincett är betydligt fräckare än min;-) DS.
Osäker på serien - sändes den i svensk tv också???
RaderaMin pantertant-pincett var en present från Dottern ...
Har noterat att dessa illvilliga strån, även jag ogillar dem. Tycker också dessa ovälkomna strån har ökat med ökad ålder.
SvaraRaderaVi får ge oss in i kampen-
Det är definitivt åldersrelaterat, fast "debuten" sker kanske lite olika tidigt/sent.
RaderaJag liksom min avkomma har varit håriga sedan födseln, dottern hade fjun över hela ryggen vid födseln. Numera är min egen hårväxt på annat än huvudet väldigt generande, men jag har faktiskt bestämt mig för att det enda jag bryr mig om är just ansiktet. Jag rakar mig vid behov, ofta, har testat cremer, funkar sämre., vill bara använda laser som tar bort stråna för gott! Vilken kvinna vill bära en mörk mustasch??
SvaraRaderaMen den där laserbehandlingen som funkar för evigt, den finns ju inte, inte om man har ljusare strån! Nog borde man kunna lösa problemet, kan det vara svårare än att resa till Mars???
RaderaTar rakhyveln! Annars får jag grått skägg på hela hakan. Men jag är van... Synd bara att inte ögonbrynen håller samma kvalitet som hakhåren.
SvaraRaderaUsch, visst är det trist med de där stråna! Men jag har inte (vågat) testa rakning ...
Radera