Livet på landet

 

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat och ätbart

Skyltat och klart ännu en söndag, denna gång finns ett tema hos mig: ätbart. Och skyltarnas storlek är klart behärskad. Skyltsöndagens beskyddare är BP som listat skyltande bloggare här.

Sarah Bernhard har fått ge namn till biskvien som har mörk chokladfyllning i stället
för smörkräm. Sarah B var en fransk skådespelerska, aktiv och superberömd kring
förra sekelskiftet. När hon besökte Danmark skapade en konditor i Köpenhamn den
här kakan till hennes ära, alltid med namnskylt (numera i a f). Hoppas hon fick smaka!

Inte så stort men definitivt kärvt budskap från vägkrog mitt i Sverige.

Lappen som fanns inuti lyckokakan som serverades på asiatiska snabbmatsrestaurangen
kallas härmed för skylt. Budskapet vill man gärna ta till sig!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om skönhet

Ur det man nyss läst plockar man upp Veckans mening, efter uppmaning från Skriv-Robert. Jag är en bra bit in i "Jonas Eckel" av Karin Fossum, en roman som kallas deckare men som faktiskt inte liknar någon annan i genren om du frågar mig. Här finns en jobbig relation som hotas av mörka moln och huvudpersonens fru beskrivs med några få ord som säger mycket (och eventuellt bjuds man, åtminstone om man är tjej, också på möjlighet till viss igenkänning ...)

Hon försökte vara vacker.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjatigt

Visst är jag en äkta tjatmoster. 

Tänk bara på mitt otroligt flitiga ätande av bananpannkaka, i sällskap med färska bär (blåbär eller jordgubbar till exempel). Nästan dagligen och utan undantag suckar jag över hur fantastiskt god denna min vardagslunch är! Verkar aldrig tröttna.

En annan ständigt återkommande kommentar som hoppar ur min mun utan att jag hinner hindra den kommer när jag åker bil så här på sommaren. Rakt ut i hetluften ställer jag ideligen samma fråga: HUR stod vi ut när bilarna inte hade A/C?

Naturligtvis vet jag svaret: man hade fönstren nedvevade. Men det var inte idealiskt och en stor del av kroppen kom aldrig i åtnjutande av något svalkande luftdrag. Bevisligen gick det bra ändå, vi visste ju inte bättre.

För att fullborda min tjatiga trio finns en närbesläktad fråga som jag också kläcker ur mig onödigt ofta: HUR klarade vi oss innan Google fanns? En undring jag vet att jag är långt ifrån ensam om. Medan Nordisk Familjebok hör hemma på museum och Nationalencyklopedin inte är den totala framgång dess skapare en gång trodde på.

Visst, jag är en tjatmoster. Kan väl upprepa det också några gånger ...

Här finns receptet till bananpannkakan, svar om bilåkning förr och väldigt mycket mer!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagsaktuell Wisti (3) och helgtips

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

Helgfrågan i sommarupplaga är ingen fråga, men en uppmaning från Mia i bokhörnan att tipsa om något att förgylla sommarledigheten med (ja, även om man inte råkar ha semester förstås!). 

Då har ni redan gissat att jag rekommenderar utställningen i Stockholms konserthus med ett 50-tal verk av Kent Wisti. Kan med fördel kombineras med någon av minikonserterna, livemusik i foajén. Allt gratis!

"Katrine" och "Birgitte".

På kvällskvisten passar det ofta med en stund framför tv:n. Till min stora glädje har jag upptäckt att den danska serien "Borgen" har fått en fjärde säsong! Netflix har den, och jag höll på att inte hitta den alls för att den hade bytt namn. Nu heter den "Borgen: Riket, makten och äran". 

Skådespelarna känner vi igen från tidigare säsonger, med suveräna Sidse Babett Knudsen i huvudrollen som Birgitte Nyborg och Birgitte Hjort Sørensen som hennes parhäst Katrine Fønsmark. Netflix kallar den "fristående" men nog är det bra att ha varit med från början ... och det har ju varit ett nöje hela tiden, ända från start!

Copyright Klimakteriehäxan 

Instagramkonst

Nog för att jag också har ett Instagramkonto, men jag lägger så gott som aldrig ut något där. Har inte upptäckt behovet. Andra är desto flitigare. Jag följer en gift man i 40-årsåldern, kan inte låta bli för att han är helt galen i selfies och jag fnissar lika glatt varje gång. Minst en om dagen blir det, med samma min, snarlik den som unga tonårsflickor anlägger när de ska försöka sexiga ut ... Undrar så vad hans äkta hälft tycker, egentligen?

En annan person jag känner och följer lägger oavbrutet ut bilder på tre olika teman: sina barn (kommer de att gilla det i längden?), sina loppisfynd och sin konst. Han är en samlare utan tvekan, en som gillar att ha "rätt" saker på sina väggar. Ofta fina grejer tycker jag också.

Nu finns det t o m en internationell undersökning som kartlagt vilka konstverk som folk oftast tar bild på och publicerar på Instagram. Allra vanligast är da Vincis "Mona Lisa", följd av "Kyssen" av Gustav Klimt och med Pablo Picassos "Guernica" på bronsplats. Fyra kommer en jag verkligen gillar, van Goghs "Stjärnenatt".

Men de verk jag har på mina egna väggar, de platsar inte i statistiken. Har inte en endast liten hashtag på Instagram. Det går jättebra ändå!

"Stjärnenatt" målade Vincent van Gogh 1889. Du har väl inte missat att Don McLeans fina "Vincent" som förvisso handlar om van Gogh också börjar med orden "Starry, starry night - paint your palette blue and grey ..."

Copyright Klimakteriehäxan

Pärlor i sommar-Stockholm (Wisti 2)

Jag kom i väg! Till Konserthuset och utställningen "Så långt näsan räcker"; funderingar av Kent Wisti tillsammans med hans tecknade gubbar. Ett 50-tal verk finns med. Och ja, det var verkligen värt besväret! Fyndigt, tänkvärt, originellt. Dessutom gratis. Funkar bra även för turister, varje text är översatt till engelska! Tror att jag kommer att låta er få se en rad av hans bilder här på bloggen framöver.

Men inte nog med det! I Konserthusets foajé blev det konsert. Fyra killar, 17 och 18 år gamla, med trummor, bas och gitarrer, bjöd på låtar av Cornelis Vreeswijk och Evert Taube och det lät jättebra! Malte Qviström Öhrwall sjunger och spelar gitarr. Oscar Dahlkvist spelar gitarr, Julian Wiklund Pöntinen hanterar basen och Sam Öhd trummorna.

Det visar sig att så här på sommaren ges en serie "minikonserter", fem gånger om dagen, varje dag.

Vissa dagar är det klassiskt som gäller, jazzigare toner andra dagar. Tänk att bara ramla över sådana pärlor! Stockholm är fantastiskt!

Copyright Klimakteriehäxan 

BUS-igt

Det är inte varje dag som jag får lust att sjunga när jag tittar på mig själv. Men någon gång ska ju vara den första.

Jag ser ner på mina ben och reaktionen är omedelbar: "Flamma stolt mot dunkla skyar!" nynnar jag, om än inte riktigt glatt. Benen är superflammiga. Än en gång har jag misslyckats med BUS-behandling: BUS betyder Brun Utan Sol. Den där grå-grön-vit-blå färgen på mina vinterben gör ingen glad, och inte matchar den en enda av mina fina sommarklänningar.

Alltså har jag nu köpt en ny variant av solbränna på flaska, ett mousse rekommenderat av s k expertis. Fast resultatet är inte bra, inte den här gången heller. Hur svårt kan det egentligen vara?

Ska aldrig glömma när vi var i Oslo och skulle gå på finkrog med Dottern som bor där. Det var hennes födelsedag, det var varmt och jag ville vara barbent. Köpte en BUS-produkt. Tjejen i kassan gav mig ett råd när jag luftade min oro över ojämn färg: ha på rejält med kräm!

Jag hade på rejält med kräm. Fick faktiskt riktigt fina sommarben. Nöjd! På kvällen gick jag och lade mig i hotellsäng med manglade vita lakan. På morgonen var större delen av lakanen bruna, medan benen bleknat. Hu!  

Förr i världen fick jag bruna ben utan större ansträngning. Idag är jag inte lika förtjust i att sola. En gång testade jag att gå in i en soldusch, en kabin i vilken man besprutas från alla håll med en BUS-lösning. Det blev faktiskt ganska snyggt, men höll inte länge och kändes därmed rätt dyrt.

Problemet har förstås flera möjliga lösningar. Antingen använder jag, trots att det är så skönt att ha bara ben, strumpor till mina kjolar och klänningar, eller så kör jag långbyxor rakt av. Såvitt jag inte kan övertyga mig själv om att ingen mer än jag bryr sig om vilken färg jag har på mina ben ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxor ska inte skämmas

Att den här bloggen trots sitt namn har extremt lite för att inte säga ingenting med klimakteriet att göra är ingen nyhet för den som hängt med mig ett tag. Inte ens när jag började blogga, för snart arton år sedan, brydde jag mig särskilt mycket om det där medicinska stadiet som alla kvinnor går igenom, menopausen. Jag har helt enkelt aldrig varit tillräckligt intresserad av hormoner.

Ändå har det genom åren hänt att jag stöter på folk som anser sig veta att jag energiskt ägnar mig åt att skriva om vallningar, humörsvängningar och andra ännu värre klimakteriebesvär. Jag har vänligt men bestämt upplyst dem om att den biten får andra klara av, förmodligen är folk med medicinska kunskaper betydligt bättre lämpade för uppgiften än jag är.

Nu visar det sig att någonting faktiskt har hänt på klimakteriefronten. Fast jag inte haft en susning (där är det igen, ointresset för hormonernas dans). Men naturligtvis vet jag att många kvinnor drabbas av rejäla besvär som de helst skulle vara utan.

En sådan person heter Åsa Melin. Hon producerar Klimakteriepodden, hittills över 250 avsnitt, och hon har hållit på med det i över fem år (utan tatt jag märkt något, inte hört ett enda faktiskt men om du blir nyfiken kan du klícka på länken!). Nu lyfts hon och podden fram av Svenska Dagbladet under vinjetten "Kaxiga klimakteriet".

Där får jag också veta att det numera finns en boknisch som kallas klim-lit. Där hamnar böcker som har kvinnor i klimakteriet som huvudpersoner. Maria Fogelberg Nelson har gått i bräschen och skrivit fem egna böcker på temat.

När jag började blogga och så småningom kunde ge ut Klimakteriehäxan i bokform var det förvisso flera som sa att titeln skulle skrämma bort köpare/läsare. En av dem var (och det är jag fortfarande lite häpen över) Amelia Adamo, som sedermera gjort sig till talesperson för lite äldre kvinnor.

Mitt eget klimakterium hörde förmodligen till de mildare, och vågorna av hetta som utan förvarning kunde skölja genom kroppen är ett minne blott. Men namnet Klimakteriehäxan behåller jag, och jag bär det med stolthet! Ingen "klimakteriehäxa" ska skämmas! Tack för att du hälsar på här!

UPPDATERING: Om du undrar varför min blogg heter Klimakteriehäxan så finns förklaringen här.

Copyright Klimakteriehäxan

Fylla, födelsedag, bilar och mat i skyltarnas värld (Wisti 1)

Tre jättestora skyltar har satts upp på Konserthusets ljusblå fasad. Skyltar som ingen som flanerar i trakten av Sergels torg i Stockholm kan missa. Därmot är budskapet en aning dunkelt, men om man googlar visar det sig att innanför dörrarna pågår en utställning som heter "Så långt näsan räcker". 

Det är fri entré och det man möter är texter och bilder skapade av Kent Wisti, präst och konstnär med "satiriker" som extra etikett. Man kan också ha zoom-möte med de tecknade gubbarna ... Wisti utsågs 2017 till Årets förnyare inom Svenska kyrkan! Nästa gång jag är i närheten ska jag gå in. Utställningen finns kvar till 21 augusti, om jag läser rätt. 

En annan tecknare som också visste att gissla sin samtid och knepigheter i samhället var den argentinske Quino, mannen som skapade den unerbara Mafalda. I dag skulle Joaquin Salvador Lavado, som han egentligen hette, ha fyllt 90 (han dog för två år sedan) och det väljer Google att högtidlighålla med dagens doodle, den aktuella "skylten" som dyker upp när man ska använda söktjänsten. Vi som älskar Mafalda deltar i hyllningen! (Jag har alla tio böckerna i ursprungsserien med seriestripparna, på både spanska och svenska ...)

"Larssons bil" har skylt med en logga jag verkligen gillar! Tog äntligen dit bilen för yttre
och inre storstädning – rekond – och det var ett lyft, så du kan se detta som ren reklam.
Missa hur som helst inte den originella väggklockan.

Den här skylten finns på ett snabbmatställe vid E 18 vi stannat på .
Bra reklam eller inte? Maten var ganska god ändå.

Skyltsöndag som vanligt. Det som gäller är att visa skyltar man sprungit på, snygga, kloka, tokiga eller roliga eller vad som helst, faktiskt. BP listar folk som brukar skylta här.

Copyright Klimakteriehäxan

Tillbaka hos Granthams

Ännu en långfilm om och med familjen Grantham som huserar på Downton Abbey har nyss haft premiär. Och, hör och häpna, jag har sett den. Har naturligtvis älskat tv-serien säsong efter säsong, skapat "relationer" till både det vackra folket och tjänsteandarna en trappa ner, så nog är det som att vara tillbaka och träffa gamla vänner.

Och som det så ofta är i den värld som kallas kulturens tycker expertisen väldigt olika. Det gäller definitivt denna gång. Svenska Dagbladet sågar, TV4:s Nyhetsmorgon ger den fyra solar, GöteborgsPosten radar upp fyra fyrtorn av fem möjliga, Sveriges Televisions recensent tycker nästan ingenting alls, mer än att "allt är som vanligt". Dagens Nyheter skräder inte orden: filmen är "svulstig, seg och sentimental".

Så bra då att man kan alldeles själv kan få bestämma vad man tycker! Jo, visst är den sentimental och nog är den onödigt lång. Men man får faktiskt skratta ibland, och att se Mrs Patmore i galautstyrsel är rätt så överraskande. Lite kul också att man ger en bild av hur stumfilmseran gick över till film med ljud, och att Edith tar bilder med den revolutionerande spegelreflexkameran, tydliga tidsmarkörer.

Sedan är det ju det där med Maggie Smith, som har vad jag betraktar som en drömroll! Hon är i gott sällskap med flera skådespelare som är 50+. Damerna (framför allt) i den äldre generationen levererar! Kvinnornas kläder är som alltid en ögonfröjd för oss som är intresserade av mode, både förr och nu. Och visst vill man att det, äntligen, ska gå riktigt bra för Tom Branson? 

Betyder då detta att jag tycker att du ska rusa till närmsta biograf, lösa biljett och krypa in i mörkret (utan medhavt eget godis, väl att märka ...) Nej, inte nödvändigtvis. Om du kan vänta några månader skulle jag tro att "Downton Abbey: En ny era" kan ses alldeles gratis hemma i tv-soffan, kanske till jul. Tror att du klarar dig till dess. Fler filmer om det här gänget ska det för övrigt inte bli, men det blir säkert många repriser!

Penelope Wilton och Maggie Smith i filmen.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om sprit

Alkohol ställer till med otroligt mycket elände, från äcklig bakfylla till grov brottslighet. Likväl är många av oss sugna på både vin och sprit av och till. Men det gäller att tänka sig för, att sätta gränser – och sedan hålla dem. Till Dottern har jag brukat säga att man ska komma ihåg att alkohol inte är något skönhetsmedel, vilket är enkelt att konstatera ... En som tampats med spriten både för egen del och i sin absoluta närhet är Marko Lehtosalo, som vi känner som Markoolio (och som jag gillar, kan inte riktigt förklara varför!) Nu finns "Markoolio. Mörkret och den rosa bubblan" och ett avsnitt ur boken är med i serien med smakbitar ur nyligen utkomna självbiografier som Svenska Dagbladet valt att ha som årets sommarläsning. Där finner jag Veckans mening, den som fått mig att stanna till en liten extra sekund när jag varit mitt upp i läsning. (Fast jag garanterar inte att jag kommer att läsa hela boken ...) Hos Skriv-Robert hittar du säkert fler tänkvärda sentenser.

Det är inte på något sätt någon förmildrande omständighet att vara full, men faktum är att nittionio av hundra dumma grejer jag gjort i livet har varit under alkoholens påverkan.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemmastadd

Sommar "hemma" i Chile, skildrad i fritt broderi av medlemmar i kvinnokooperativet
i Macul. Sitter sedan många år på väggen hemma hos oss. Ett annat litet mästerverk
från samma källa hittar du här!

Elisa Matilda har inte tagit bloggledigt än trots att vi är mitt i semestertider. Fem fredagsfrågor dyker troget upp även så här års! Fast nästa vecka kommer ingen ny utmaning, för DÅ har hon semester.

1. Vad är hemma för dig, förutom där du faktiskt bor? Jag har den märkliga (o)vanan att jag säger "hemma" om stället där jag har för avsikt att sova. Alltså även om hotell fast jag inser att det kan verka lite udda ...
2. Vad kan en gäst alltid lita på att du har hemma? Någonting att äta, någonting att dricka. Och vänligt bemötande.
3. Vad är ett kännetecken för ditt hem? Ljust, många tavlor på väggarna, mycket blommor, många kuddar, böcker lite överallt, mycket som påminner om mina år i Latinamerika. (hoppsan, det där blev fler än ett!)
4. Vad är något som fått följa med från tidigare boenden? Böckerna, porslin, glas och en del prylar.
5. Hur hamnade du där du bor? Vi letade energiskt. Anser att det kunde inte ha slutat mycket bättre!

Copyright Klimakteriehäxan

En kvinna med makt

När det är sommar och semestertider byter Helgfrågan från Mia i bokhörnan skepnad. I stället för att ställa en fråga för oss andra att besvara uppmanar hon oss att tipsa om böcker, resmål, tv-program och recept, det får gärna ha en anknytning till böcker.

Det är valår i år, många slåss om makten i Sverige. Vi ser allt fler kvinnor som gör anspråk på plats i debatten, på positioner viktiga för samhället. Magdalena Andersson (S) ligger bra till i opinionen, med tre andra damer som konkurrerande partiledare (KD, C och MP). Vem tar hem spelet? Hur mäter man makt? Här finns inget exakt mått att ta till. 

Men en sak kan man slå fast: de kvinnor som tar sig till toppen i politiken i USA, de gör skillnad. Och jag finner att jag gärna tar in deras historier, i olika former. Nu senast har jag sett en dokumentär på SVT Play om Nancy Pelosi, demokrat och sedan länge representanthusets talman, en mycket tung roll. Naturligtvis finns det ett antal böcker om henne. 

Hon var en nagel i ögat på Donald Trump när han var president, och det var hennes kontor våldsverkarna invaderade när de slog till mot Capitol Hill 2021, en otäck historia vi ännu inte sett slutet på.

I "Nancy Pelosis makt" (Pelosi's Power) får man hennes stundtals häpnadsväckande historia. Bara en sådan sak som att hon börjar vuxenlivet med att gifta sig och i rask takt föda fem barn, innan hon startar sin politiska karriär! Den sena debuten var inget problem.

Det visar sig att Pelosi nog hade politiken i blodet från första stund. Att se henne dunka med klubban i bordet när någon bryter mot reglerna – ja, redan det är spännande! Att se henne demonstrativt inte klappa händer utan i stället riva Trumps tal till kongressen i småbitar, framför tv-kamerorna men bakom hans rygg, säger också en hel del.

Och medan Madeleine Albright (f d utrikesminister) visade en kvinnlig sida genom att alltid bära brosch har Pelosi satsat på halsband, ofta av rejält tilltagna kulor som matchar den snygga dräkten. Sina stilettklackade pumps är hon redo att använda som vapen mot den som fysiskt hotar henne!

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om den politik Pelosi stått och står för, men det är nog ändå omöjligt att inte bli imponerad. Så att ha henne som sällskap i tv-hörnan en sommarkväll är mitt förslag! Ett lysande exempel på att kvinnor kan!

Copyright Klimakterihäxan

Slaktrester

Det låter lite smått äckligt, men det är det sannerligen inte. Mina "slaktrester" kommer från min motvilliga avrättning av levande blommor på balkongen. Jag har (lite löjligt, medges) märkvärdigt svårt att sätta saxen i friska gröna stjälkar, att slänga starka livskraftiga rötter även om de åtminstone för ogonblicket inte bjuder på någon prunkande ögonfröjd.

Fast även jag tvingas inse att allting har sitt slut. Ändå går det ju att förlänga de sista ögonblicken, se till att man fortfarande kan njuta, om än en kort stund, av blommorna! Att matcha dem med en handduk från Klässbols linneväveri i mönstret Gåsöga gör inte saken sämre, om du frågar mig. Margot Barolo och Ulrika Mårtensson har tagit fram det här fina rutmönstret, som 2016 fick pris som Årets textil. 

Och mina slaktrester hamnade nu på mitt köksbord i roliga svarta "djurkrukor", med anonym designer. De fanns på Hemtex för något år sedan. "Såg direkt att du skulle köpa dem", sa Dottern som var med. 
Hon känner mig ganska väl ... 

Copyright Klimakteriehäxan