Den boken borde inte getts ut

Ett återkommande mantra jag har lyder så här:

Du har aldrig läst en bok i onödan.

Men säg mig den sanning som inte har sina undantag. 
För nu har jag just läst en bok som jag hade klarat mig väldigt bra utan, jag hade rent av mått bättre av att ha den oläst.

Visst väcktes min nyfikenhet när den kom ut och marknadsfördes, men jag tänkte ju som vanligt inte köpa den annat än, möjligen, i pocket. Nu stod den framför mig på biblioteket och fick följa med hem, alldeles gratis.

Det handlar om ”Få se om hundarna är snälla ikväll”, de dagboksanteckningar som Marie-Louise Ekman gjorde medan hennes man vårdades på sjukhus. Titeln anspelar på den sjukes hallucinationer, som gjorde hans nätter fyllda av fasa.

Skådespelaren, regissören m m Gösta Ekman var en man som vi beundrade, såg upp till, kanske rent av älskade (platonisk kärlek förstås). Efter hans död valde alltså hans hustru att publicera detaljer om hans sjukdom och vård, massor av detaljer om vad han upplevde. Och hon, förstås, som anhörig.

Jag tycker att hon borde ha låtit bli.

Varför ska vi andra, för Gösta vilt främmande människor, veta hur svårt han hade att bajsa? Varför ska hans rädslor exponeras? Varför fick han inte gråta sina tårar i fred? Varför ska vi få redovisat alla skedar sparrissoppa han matades med? Och varför ska jag, som bokläsare, ideligen få mig inpräntat att frun älskade sin man och offrade både arbete och själsfrid när han blev sjuk, är inte det lite formulär 1A ändå?

När jag läst ut boken, det gick i och för sig fort, korta texter, tryckt i stor stil, kände jag att jag varit inne och klampat på mark där jag inte hade någon rätt att vara. Respekt för Gösta Ekmans integritet borde ha satt stopp för den här boken.

Copyright Klimakteriehäxan