Kvinnor för smarta för sitt parti?

Av alla resultat i valet till EU-parlamentet är ett av de mer fascinerande Liberalernas ytterst knappa överlevnadsmandat. Med 0,1 procents marginal fick partiet in sin till alldeles nyss helt okända kandidat Karin Karlsbro. 

Hon fick hoppa in när Cecilia Wikström fick silkessnöret på grund av sitt arbetssätt, som verkade gå ut på att hennes dygn hade sisådär 36 timmar – Wikström var dels EU-parlamentariker, dels aktiv som styrelseledamot i flera företag, allt synnerligen välbetalt.

Om Wikströms sätt att sköta jobbet kan man självklart ha olika uppfattningar. Men en sak är ändå klar: hon var en erfaren politiker som gjorde sig både sedd och hörd i Bryssel. Därmed är hon en i raden av dugliga fruntimmer som valt att höra hemma i det som förut hette Folkpartiet.

Man kan faktiskt säga att det började med Selma Lagerlöf, som var kommunalpolitiker i Värmland och en av dem som skrev under uppropet för Folkpartiets bildande 1934. Ingrid Segerstedt Wiberg satt i riksdagen och blev en framstående och vitt respekterad röst i freds- och flyktingfrågor.

Ingrid Gärde Widemar tog också plats bland de folkvalda. Hon blev landets första kvinnliga justitieråd. Där fanns Anne Wibble som blev Sveriges första kvinna på finansministerposten. Där fanns och finns fortfarande den fantastiska Barbro Westerholm, som är äldst i riksdagen och som verkligen gjort skillnad i socialpolitiken genom åren.

Birgitta Ohlsson, f d EU-minister,  är en strålande, engagerad och engagerande debattör, men när hon utmanade Jan Björklund om partiledarjobbet blev det för mycket. Hon förlorade striden – och klev av.

Som EU-kommissionär har Cecilia Malmström imponerat, redo för knivskarp argumentation på snart sagt vilket modernt världsspråk som helst. Så imponerande! Men nu vill hon inte vara med längre.

Maria Arnholm, f d minister, offrade sig och blev partisekreterare när där blev ett hål som var svårt att fylla. Där är hon kvar.  Inget enkelt jobb, förvisso, speciellt inte som väljarsympatierna ser ut.

Hur är det då möjligt att en så lång rad kanonsmarta kvinnor – de är förstås fler än namnen på min lista här – hamnat  i ett politiskt parti som är så oförmöget att värva röster, att föra en politik som vanligt folk gillar?

Nu vill ännu en kvinna bli partiets ledare. Nyamko Sabuni har varit minister också hon, visserligen omdebatterad men skarp i repliken och hon ger tydligt intryck av att vara välmöblerad bakom pannbenet. Får hon jobbet? Inte en aning.

Men vad jag verkligen undrar över, det är hur alla dessa klyftiga damer väljer att stanna i en omgivning som de allra flesta svenska väljare inte verkar ett skvatt roade av. Någonting måste vara fel på Liberalerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på News 55.