söndag, september 01, 2019

En tragedi på min väg

Han skulle ha blivit en stjärna på fåglarnas Svensktoppen. En stare som med sin mästerliga sång, sin gula näbb och sina blanka svarta fjädrar skulle ha förgyllt vår närmiljö alla möjliga tider på dagen, i princip året runt.
Men hans öde blev ett annat. En tragedi, varken mer eller mindre.

Jag var på väg ut på en av mina sedvanliga promenader när jag upptäckte honom sittande alldeles stilla mitt på den asfalterade gångbanen. För att inte skrämmas stannade jag en bra bit bort innan jag tog fram kameran och knäppte bilden. Men fågelungen rörde sig inte, trots att han levde!

När jag kom närmare fick jag förklaringen. Han var svårt sårad, förmodligen dödligt. Någon hade hackat honom i nacken, djupt. En kråka, en katt? Jag vet inte vem som stått för illdådet. Bara att jag tyckte så otroligt synd om den lilla hjälplösa varelsen.

Antagligen hade dödshjälp varit det enda rätta. Men skulle jag ...? Hur då? Nej usch, så otäckt! Och tänk om han ändå repar sig?
Villrådig såg jag mig omkring. Fanns ingen att be om hjälp. Jag bad den lilla staren om förlåtelse och lämnade honom att dö där, mitt i sensommarsolens strålar.

Det märkliga är att detta är andra gången i mitt liv som jag hamnar i samma situation. Förra gången gick jag över gräset i Rålambshovsparken när en gråsparv med trasigt ben försökte hoppa undan. Benet var ohjälpligt skadat, det var tydligt. Jag tog upp den i handen. Stackars lilla sate!

Där stod jag, en ung kvinna som förhoppningsvis såg helt normal ut, med en skadad fågel. Två gånger approcherade jag män som också kom gående. Ni vet, stora starka karlar ...
-Ursäkta, sa jag, skulle du kunna slå ihjäl den här gråsparven?

Båda ryggade tvärt, tittade på mig med fasa i blick och skyndade på sina steg utan att ge fågeln i min hand så mycket som ett ögonkast. De hade situationen helt klar: de hade sprungit på en spritt språngande galen människa som var ute efter att döda oskyldiga fåglar, men inte ville/iddes göra det själv. Och visst, jag kan förstå deras reaktion.

Vad jag gjorde? Det fegaste. Satte ner fågeln på gräset och lämnade den där. Men glömt den, det har jag aldrig gjort. Nu har den fått sällskap i mitt minne av sin olycksbroder staren.

Så sorgligt. En tragedi som utspelade sig, ja gick i repris rent av, framför mina fötter. Och jag grep inte in för att jag ... för att jag inte vågade? Att slå ihjäl ett trevligt djur, om än skadat, är inget jag fixar.
Vad borde jag ha gjort?

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. Att veta vad man borde göra och att faktiskt göra det - helt olika saker. Och jag kan säga dig, jag hade aldrig klarat av det heller. Precis som du hade jag med blödande hjärta bara lämnat den där och mått så dåligt över det!

    Jag öppnar hellre rutan än smackar ihjäl insekter, tar flugsmackan och fångar upp spindlar och släpper ut dem - levande. (Fast myror i huset har jag krig med och alla medel är tillåtna.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att jag inte är ensam om min reaktion ... fast mygg och flugor slår jag ihjäl utan att tveka!

      Radera
  2. Fegt och fegt! Som Emma säger är det stor skillnad mellan det man vet att man borde göra och sedan faktiskt öra det.
    Kan lugnt säga att jag troligen hade varit lika "feg" som du.
    Minns alltid när min pappa skulle nacka en kyckling (när jag var liten hade vi en hönsgård) till middagen. Han klarade det inte, inte min mamma heller. Bonden fick göra det istället. Å min pappa var då verkligen ingen fegis annars...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att vara bödel ... jag älskar att äta fisk men undviker de där restaurangerna där man ska gå till ett akvarium och peka på den man vill ha ... dubbelmoral? absolut! (men som nåt ljushuvud sa: om moral är så fint att ha varför är det då inte finare med en dubbel?)

      Radera
    2. HAHAHA! Den var ju superbra!

      Radera
  3. kanske skulle jag ha tagit en stor sten...

    SvaraRadera