En realistisk drömbok

ALMA-priset, som går till en skapare av barn- och ungdomsböcker och är instiftat till Astrid Lindgrens minne, gavs i fjol till amerikanska Jacqueline Woodson. Jag hade aldrig hört hennes namn, ännu mindre läst en endaste rad som hon skrivit.

Nu har jag ändrat på det. "Brun flicka drömmer" (Brown Girl Dreaming) hamnade i min väg. Den har lyfts fram som det som kan vara hennes bästa verk. En självbiografisk text, utformad nästan som en prosadikt, om en uppväxt där segregationen var uppenbar och svårigheterna många, men där alltid längtan efter ett liv i ordens värld fanns.

Tycker att jag läst rätt många realistiska skildringar av de svartas svåra situation i den amerikanska Södern, men den här fångade mig på ett sätt som inte är alldeles vanligt. Jackie, som hon kallas för, berättar och jag vill veta mer, följa med på resorna till mormor och morfar som bor kvar i South Carolina när Jackie flyttat till New York med mamma och syskon, uppleva skillnaderna, förändringarna som gått till historien.

Fast trots att jag alltså tycker att "Brun flicka drömmer" är en lysande bok fattar jag nog inte riktigt om Woodson fått ALMA-priset på grund av den, för någon barnbok tycker jag inte att det är. Så här motiverade juryn i alla fall priset:
"Författaren låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp."  

Nu visar det sig att Woodson, i dag 56 år gammal, skrivit inte mindre än ett 30-tal böcker, så hon är antagligen värd att stifta närmare bekantskap med för en ännu större läsekrets. Jag ska i alla fall läsa mer.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På Orsakullans blogg finns dag för dag en utmaning, hela månaden. Just i dag skriver hon: Under hösten läser många böcker, jag läser… 
Så det här fick bli mitt sätt att avsluta hennes mening!