Hemma hos Astrid

Vardagsrummet.

Det lär vara ungefär ett års väntetid för den som ställer sig i kön för att få göra ett besök i lägenheten på Dalagatan 46 i Stockholm, där Astrid Lindgren bodde fram till sin död.
Att gå in i hennes privata rum ger åtminstone mig en känsla av att komma in i någon sorts helgedom.

Allt står kvar som det gjorde medan hon levde. Familjen hyr fortfarande lägenheten, eftersom man inte lyckats komma fram till ett museum i offentlig regi under acceptabla former. Släkten samlas också här ibland för sina egna sammankomster, men besöksgrupperna som kommer hit guidas av andra Astrid-kännare.

Här finns många bevis för Astrids intresse för samtida konst. Här ser man också att hon, trots sina strålande framgångar, inte använde särskilt mycket pengar för egen konsumtion. Heltäckningsmattan vid hennes säng är tydligt sliten på den där fläcken där hon alltid satte sina fötter, som ett exempel. Inte kostade hon på sig en ny!

Den gamla skrivmaskinen står på skrivbordet vid fönstret ut mot Vasaparken. Astrid fick förvisso en modern, elektrisk, men den ville hon inte ha, den fick dottern Karin i stället. Bredvid skrivmaskinen en låda med vita A4-papper och penna, för böckerna kom till så: först stenograferade hon sin historia, sedan renskrev hon på maskin. Och som alla rutinerade stenografer hittade hon en delvis egen stil, vilket har ställt till det för forskarna som försökt tolka det hon skrivit.

Hon är verkligen en person som vi är många som beundrar, en sann idol. Det bevisas ju också av alla de sätt hon och hennes liv skildrats på. Långfilmen "Unga Astrid" såg jag och tyckte mycket om, och dokumentärserien "Astrid" (i tre delar om en timme var) finns fortfarande på SVT Play. Mycket sevärd!
För mig personligen fattas fortfarande läsningen av hennes "Krigsdagböcker", men det kommer att bli av.

Att jag skriver om Astrid Lindgren just i dag beror faktiskt på en bloggutmaning från Orsakullan.
Man ska fullborda meningen "Astrid Lindgrens betydelse för mig är ..." och då hoppas jag att det nu framgått att den är stor!

Sovrummet, med kobra-telefon inom räckhåll. (Oskarp bild, ursäkta!)

Broderad bild av barndomshemmet står på byrån. Påminner mycket om omslaget till "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult", boken om Astrids föräldrar.

Stenograferad historia - vad det nu kan stå?

Zenia Larsson, skulptris och författare, gjorde bysten av Astrid. De var goda vänner. Zenia kom från Polen, var judinna och flydde undan nazisterna. Hon skrev i boken "Skuggorna vid träbron" om sin erfarenhet av koncentrationslägren. 

Gott om böcker, förstås.

Stig Lindberg gjorde fatet som står på bordet i vardagsrummet.

Och på hatthyllan i hallen denna vackra korg!

Copyright Klimakteriehäxan