lördag, april 18, 2020

Vardag i coronans tid

Hej på en lördag! Är det en alldeles vanlig dag? Nej. Det är en dag när coronaviruset fortsätter att hålla oss i ett järngrepp. Även om man är frisk har det där eländet förändrat allas våra vardagar.

Det enda vi verkar ha hygglig tur med just nu är vädret. Jag försöker sno åt mig en timme i förmiddagssolen, uppkrupen i hörnet på vår balkong. Om jag blundar kan jag nästan tro att jag faktiskt fick göra den där trippen till Kanarieöarna eller något annat ställe där solen skiner ofta och mycket. Hade hoppats och sett fram emot det. Tji fick jag.

Vitsippsbacke är en lisa för själen.
Sedan är det blommorna och fågelkvittret som kan skingra de oroliga tankarna. För visst är det så att ingen kan hålla den där oron helt borta? Ska man bli sjuk, hur sjuk blir man i så fall, hur jobbigt blir det inte bara för patienten utan för dennes omgivning? Hur länge orkar vårdpersonalen?

Handtvätt, ja. Avstånd, ja. Som Apoteken påpekar i annons: de kända biverkningarna är milda, det handlar om torra händer och rastlöshet. Har inte åkt buss på en dryg månad (och då var jag nästan ensam), t-bana var det ännu längre sedan jag klev på. Men jag promenerar nästan alla dagar, även när det blåser så det tjuter runt öronen. Och jag har sällskap när jag går ut. Senast har jag promenerat med Tove Ditlevsen och hennes självbiografiska "Gift". Nu Torgny Lindgren och "Ormens väg på hälleberget", det är omläsningar i båda fallen.

Jag håller helt enkelt på att beta av radioföljetong efter radioföljetong, och dessutom radionoveller. Det är gratis och enkelt att ladda ner i mobilen, det är oftast (men inte alltid) bra inläsningar och det är helt enkelt lättare att få ihop de där 10 000 stegen när man har något att lyssna på. En vacker dag kanske jag rentav kommer igång med en eller annan podd.

Noterar också att jag pratar mer i telefon är jag brukar. Och läser dödsannonserna med större intresse ... Mina orkidéer har fått duscha. Tvättskåpet är tomt. Flera fönster är putsade, och utsorterade tröjor i två kassar väntar på transport till någon form av återvinning. Spelar WordFeud vareviga dag, och Cross Boss. Svenska Dagbladet publicerar nu så många korsord att jag omöjligt hinner med dem alla, eftersom jag kanske måste laga lite mat eller tömma diskmaskinen också ...

Det går ju faktiskt ingen nöd på mig, inte alls. Men nog längtar jag efter de där andra, vanliga, omärkvärdiga vardagarna. Längtar väldigt mycket.


Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. Jag känner inte så mycket av isoleringen, även om vi här i Wales har större begränsningar än i Sverige.
    Det som känns är sorgen för de som inte har det så bra och det är hemskt.
    Hoppas du trots allt får en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja alldeles för många är drabbade och det är verkligen otäckt. Önskar dig också en god helg, en virusfri!

      Radera
  2. detta väder får en att verkligen må bra,
    dottern har skött om mina fötter ❤️
    vi har gjort lite tjej-grejer tillsammans!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan absolut inte klaga på vädret! Fixade fötterna själv i veckan. Lyxigt härligt när nån annan gör det åt en, då brukar det bli lite massage också ...

      Radera
  3. Ja, mycket hinner man, om man vill. Jag känner mig lite rastlös, går ingen nöd, men jag har inte heller åkt buss eller tåg på över en månad. Inte hälsat på eller fått besök på lika länge. Längtar efter körerna.
    Jag behöver fotvård, brukar gå till några vietnameser. Håret, naglarna, till min frissa behöver jag åka buss. Jag har filat ner mina naglar själv så länge, håret blir väl en svans av snart.
    Ahh, där fick jag gnälla lite, tack. Men jag har det bra, lider med de sjuka och stackarna som dör.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man ska ju inte klaga, även om livet har blivit lite enahanda ... i grund och botten är vi ändå tacksamma om/att vi slipper undan. Eller hur?

      Radera
  4. Nej, egentligen går det ingen nöd på os, åtminstone inte i Sverige. Tänk dig en stor familj i Spanien, Italien eller Frankrike som inte ens har en balkong att vistas på.
    Nu tycker jag att du är väldigt aktiv ändå med långa promenader.
    Det enda jag har märkt att jag börjar bli nojig, vilket är helt olik mig. Men då man blir matad med coronarelaterade ämnen hela tiden så börjar man känna efter själv. Suck!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja lite nojig blir man, upptäcker att jag "känner efter" på ett sätt som jag absolut inte brukar. Har bekanta som tar tempen varje morgon för säkerhets skull, det gör jag i alla fall inte! Och hu, de har det verkligen inte lätt i sydEuropa!

      Radera
  5. Härlig bild med fossingarna i solen!

    Förstår hur du menar, går ingen nöd på oss heller men det räcker nu. Det gnager liksom långt där inne hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är härligt att ha dem i solen, och en bok i öronen! Fast hur länge, det är frågan???

      Radera