fredag, januari 10, 2020

Om mitt ursprung ...

Inser att jag för ovanlighetens skull missade Mias helgfråga i går. Hon undrade:
Hur kom ditt bloggnamn till?
Jo visst, den historien har jag berättat förr. Fast har absolut inget emot att ta den igen. Var så goda! Här har ni berättelsen om Klimakteriehäxans ursprung! Publicerade den i mitt allra första blogginlägg (som i och för sig var betydligt längre).

Jag upptäckte min status som Klimakteriehäxa under ett besök på en ICA-affär där jag ofta köper livets nödtorft. Parkerar i en liten ficka, låser bilen och ser samtidigt hur en liten ettrig sportbil svänger in på förbjuden yta. En ung man – under 30 – hoppar ur med kamelhårsrocken fladdrande.

I nästa moment står jag inne i butiken och stoppar en slant i shoppingvagnens lås. Tittar upp och möter det unga lejonets rasande blick:
-TAR DU MIN VAGN? JÄVLA KÄRRING!
-Din vagn? sa jag häpet.
Det stod ungefär femton likadana vagnar och väntade.
-Du fattar ju inget för du är så JÄVLA gammal! Klimakteriehäxa! väste han, tog en vagn och susade vidare.
Kvar stod jag och försökte få upp hakan i normalläge.
Vad hade jag gjort?
Ingenting. Men tillräckligt för att väcka en ilska som var helt obegriplig.

Behöver jag tillägga att jag undvek just den här affären i minst ett halvår, eftersom jag misstänkte att idioten också var stamkund. Jag ville inte stöta på honom igen, skulle antagligen ha utlöst ett riktigt råkurr, för djupt inne i mig var jag så oerhört upprörd över hans huvudlösa uppträdande att jag ville hämnas. Sorgligt var det också att jag, som ofta hittar en hyfsad replik, blev helt svarslös.
Klimakteriehäxa? Jaha.

I vissa stunder inser Klimakteriehäxan att hon är dödlig. Hon tränar på att säga ”när jag dör” i stället för ”om jag dör”. Men hon sitter inte still och väntar – nej, hon gör sitt bästa för att ta vara på godsakerna i vardagen. Håll i gång, tjejer! Och gör det med ett leende!

Så när jag nu egenmäktigt utsett mig själv till Klimakteriehäxan med stort K så gör jag det för att jag har skrivklåda. Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. Och medan jag skriver om saker som får mig att reagera har jag åtminstone kul alldeles på egen hand.

Låt mig också meddela så här många år senare att jag nu åter är stamkund i den där butiken, utan att ha råkat ut för något liknande. Skulle förstås inte känna igen killen om han på nytt stod där och fipplade med kundvagnarna. Men vem vet, han kanske har lärt sig nya ord att tilltala äldre damer med under åren som gått?

Copyright Klimakteriehäxan

20 kommentarer:

  1. Svar
    1. jag skulle kanske tagit "striden" direkt!

      Radera
    2. Jag hann helt enkelt inte reagera. Men efteråt ... grrr ...

      Radera
  2. Även om du skriver bloggen för din egen skull, så är jag tacksam att vi andra får läsa ;) extra tacksam idag när jag läser för fy 17 vilken adrenalinkick jag fick!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den bjöd jag så gärna på!!! :-D

      Radera
  3. Jamen så bra, nu fick man ju en bakgrundshistoria till det hela. Förbluffande hur en del kan häva ur sig! Inte konstigt man blir svarslös i ett sånt läge. Har förstått att man anses för gammal redan vid 40 numera (tydligen är det så i samband med jobbansökningar t.ex., att de över 40 sorteras bort), hur kunde det bli såhär?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt som dom säjer att 50 är det nya 30 och 70 det nya 50 ... ingen ordning va?! Jo, jag tänker att under alla åren som jag bloggat måste det ju ha tillkommit en och annan besökare (och fallit bort, definitivt) som inte har en susning om mitt "namn".

      Radera
  4. Förfärligt möte, men så roligt att få veta varifrån namnet kommer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så här i efterhand är det väl en bra story ...!

      Radera
  5. Det måste ha varit nåt fel på'n. Nääääästan så att du borde gått tillbaka till parkeringen och dragit en nyckel på bästa hormonsvängningsmaner!

    Men jag fattar precis känslan av att helt tappa hakan och sedan komma på efteråt vad man skulle ha sagt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Som i den där filmen med Gene Wilder! Woman in red! Men huga, det hade blivit dyrt ... "Esprit d´escalier" är man förvisso bekant med. Det där med att komma på den dräpande repliken för sent alltså.

      Radera
  6. Men käre värld! Jag är mållös.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var ju jag också den gången. Tyvärr ...

      Radera
    2. Jag hoppas att jag har sinnesnärvaro nog, om jag skulle råka ut för samma sak, att påtala att jag definitivt inte är någon klimakterietant, för se klimakteriet har jag passerat för länge sedan :) Eller köra ett Stekta gröna tomater-Tawanda!

      Radera
  7. Intressant att höra historien bakom namnet, även om den inte kan beskrivas som direkt trevlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men en rätt bra historia ändå eller hur?!

      Radera
  8. Härligt att du tog namnet, då gjorde du hans förolämpning ännu mer idiotisk! Vi brukade kalla oss "tanter" och tala om "tant-power" för några år sedan, för att ta udden ur sådana som tyckte de förolämpade oss genom att kalla oss tanter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får ge igen så gott det går! Den där killen hade förmodligen haft en usel dag ... eller blivit dumpad ... eller nåt!

      Radera
  9. Hemskt möte, jag fattar inte varför man måste vara otrevlig. Jag var i Ullared och råkade knuffa till en dam lite så jag sa naturligtvis förlåt. Då vände hon sig argt om och sa: Här finns inget som heter förlåt. Snacka om lång hals på mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så dåligt! Klart man ber om ursäkt - om man har nåt att be om ursäkt för, alltså! :-D

      Radera