Det är Lotta Olsson, som skriver om både barnlitteratur och deckare i Dagens Nyheter, som står i talarstolen på bilden. Hon håller föreläsning i Senioruniversitetets regi, och den stora salongen är så gott som fullsatt. Ämnet ("Barnböcker är de riktiga klassikerna") är faktiskt både spännande och viktigt!
Jag är ju sedan en halv evighet väldigt road av böcker för barn, så jag lyssnar intresserat. Precis som den idag 57-åriga föredragshållaren har jag aldrig slutat läsa barnböcker, även om det nu blir mer sällan. Medan mina egna ungar var små älskade jag att läsa högt för dem, och de älskade att lyssna. Ofta blev de så förtjusta i en text att de plötsligt kunde den utantill, sida efter sida. Jag kunde tröttna, men aldrig mina åhörare!
Lotta Olsson pratar om debatten som ibland bryter ut när barnböcker "moderniseras".
Hon är inte upprörd. Tycker snarare att det är naturligt med en anpassning till nya tider.
-Man har alltid ändrat i barnböcker, påpekar hon och ger Robinson Kruse och Enid Blytons böcker som exempel.
-Fast det får förstås inte kännas som att man kört Mark Twain i klorin.
Att det är svårt att få nya barnkullar att ta till sig föräldrarnas mest älskade hjältar har jag själv upplevt. Försökte introducera Gösta Knutssons "Nalle Lufs" men gick på pumpen direkt. Lotta Olsson varnar för att ens försöka, och jag tror (tyvärr) att hon har rätt. Bland klassikerna nämner hon "Hjortfot" som helt otänkbar i dag, tydligt rasistisk.
Ändå visar hon på böcker som håller trots att många år gått sedan de kom ut. "Anne på Grönkulla" (Anne of Green Gables) är en sådan serie, välskriven, av L. M. Montgomery och publicerad för första gången 1908. Jag tänker att den kanske man borde läsa om, men jag har inte böckerna kvar.
På mitten av 1940-talet kom viktiga år för svensk barnlitteratur. Då föddes "Pippi Långstrump". "Kulla-Gulla" såg dagens ljus, Lennart Hellsing och Tove Jansson debuterade.
Åke Holmberg skrev om privatdetektiven Ture Sventon. Det var avsett att vara en parodi på dåtidens kriminalromaner, men blev i stället en jättesuccé av egen kraft!
Och det där med att läsa deckare, det har verkligen inte avtagit. Starten finns definitivt bland barnböckerna. Kalle Blomkvist har fått många kollegor: Enid Blytons Fem-kompisar klurade ut svaren på svåra gåtor, Kitty klarade det mesta, Sivar Ahlruds (en pseudonym) tvillingdeckare var inte sämre. Idag är "LasseMajas detektivbyrå" av Martin Widmark en ständig storsäljare, toppar också utlåningen på biblioteken.
Ett säkert kriterium på en bra barnbok är att den fungerar som läsning även för vuxna. Lotta Olsson lyfter fram "Gullivers resor" som exempel. Och jag tänker på lanseringen av Harry Potter som i England såldes med olika omslag, ett för vuxna och ett för barn.
Lennart Hellsing ska ha sagt att när barnböcker fyllt femtio ska de ställas i vuxenbiblioteket. Ja kanske är det så man ska tänka?
Det är under alla förhållanden så att det barn läser spelar roll. Kanske den viktigaste formen av all litteratur. Ett stort ordförråd är en rikedom som varar livet ut. Barn som inte klarar en större textmassa har ett handikapp. Och barnböcker förenar oss med vår historia, samhällsutvecklingen skildras fast man inte får det skrivet på näsan.
Böckerna man läst som barn kommer man dessutom ihåg länge, till skillnad från historier man konsumerar som vuxen – de kan lätt falla i glömska, riktigt snabbt till råga på allt. Jo, man minns ATT man läst. Men vad handlade det nu om egentligen???
Lotta Olsson tar också upp åldersrekommendationerna som förlagen ofta skickar med (och som man inte ska nonchalera). Hon pratar en hel del om läsning för 6-9-åringar, men det låter faktiskt som om hon säger 69-åringar.
Där har vi kanske svaret: äldre och yngre borde mycket oftare läsa samma böcker!
Fast det var möjligen inte exakt det som Lotta Olsson menade ... men lite får man ju bestämma själv, expertisen till trots!
 |
| Lotta Olssons tips kring läsning av barnböcker. Om du klickar på bilden blir den större och mer lättläst. |
Inlägg
Jag upptäckte en ny barnboksförfattare i går (som jag bloggade om), Henrika Andersson. Inte för de allra yngsta barnen, och hennes böcker kräver kanske en bokslukare - eller att man läser dem högt.
SvaraRaderaJag som har kvar alla mina barnböcker, och min mammas, som hon ofta hade köpt på antikvariat (från förra sekelskiftet, och ibland äldre), förundras ibland över hur mycket som förändrats - både språkligt och innehållsmässigt. Diskuterade nyligen Betty Cavannas böcker med en tonåring - intressant!
Margaretha
Helt nytt namn för mig! Och visst har böckerna för unga förändrats mycket!
RaderaLotta Olssons tips bra:
Radera"Läs nyutkomna böcker - inte dem du själv läste som barn"
Våra två äldsta läskunniga barnbarn läser - och lyssnar - mycket, de två minsta älskar när vi läser för dem.
SvaraRaderaikväll bloggar jag om dig...
Härligt med lässugna ungar! Och tänk så bra du och din Personal Shopper funkar ihop! :-D
Radera❤️
RaderaBöcker är otroligt viktigt för barn. Det ska böjas i tid, helt klart. Som vuxen har jag dock aldrig läst en barnbok, undantag Harry Potter serien.
SvaraRaderaMinns att jag slukade Enid Blyton som ung, men kommer inte ihåg vilka andra böcker jag läste. Uppenbarligen har jag alltid gillat "deckare";-)
Men Ture Sventon då? Och Kitty! Och Kalle B! Läste du ingen av dem?
Raderadagens inlägg:
SvaraRaderahttp://hannelesbibliotek.blogspot.com/2019/03/ture-sventon-i-london.html
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag skrev lite fel så jag raderade mitt inlägg. Nu har jag rättat till det.
SvaraRaderaEtt otroligt fint, välskrivet och intressant inlägg om barnböcker. Själv har jag gjort samma upptäckt som du med Pelle Svanslös med ett av barnbarnen när han var i åttaårsåldern. Han var inte det minsta intresserad. Harry Potterböckerna däremot har alla de tre yngsta barnbarnen sträckläst. T.o.m den lilla som bara är 7 år. Eller lyssnat på - vilket de gör ständigt eftersom de bara har viss skärmtid i veckorna.
Ingrid