Att knyta en blus är också en konst

Det är torsdag i dag.
Vilket betyder att Svenska Akademien håller traditionsenligt veckosammanträde i sitt så kallade sessionsrum i Börshuset i Gamla Stan. Men det blir inte fullt runt bordet. Tre stolar står tomma, i väntan på inval av nya ledamöter efter den turbulens som rått.

En klar brist på kvinnor råder i församlingen. De är tre nu, sedan Tua Forsström kom till i februari. Men den kvinna som märkts mest i akademisammanhang på åratal är utan tvekan Sara Danius, som inte längre är vare sig ständig sekreterare eller vanlig ledamot på stolen med nummer arton. Hon lyckades med en rad saker som församlingens talesperson och mest synliga företrädare. En av dem, som inte hade ett smack med snille att göra, fast möjligen med smak, det var att ge knytblusen ett ansikte.

Det där blusmodet inspirerade Anna-Malin Andersson till den femtio kilo tunga skulptur i vit italiensk carrara-marmor som finns med på Liljevalchs vårsalong.
-Verket är en hyllning till alla kvinnor – såväl de som gör sin röst hörd, som de som kämpar i det tysta, har konstnärinnan förklarat, i sant feministisk anda. 

Fast riktigt SÅ stor rosett hade väl inte Sara Danius ens när striden stod som hetast ... den här marmorvarianten ger mig lite Disney-vibbar ... men jag gillar den ändå!

Tomma stolar är det vid Akademiens bord i ett annat verk på vårsalongen: Stefan Bennedahl har skulpterat "De Aderton", ett högtidligt(?) sammanträde i stengodslera och trä. 

Vi får önska det där gänget en härlig torsdag, precis som vi önskar för oss alla, med eller utan knytblus! Och någon gång ska jag också läsa "Husmoderns död" av Sara Danius. Annars verkar både husmodern och blusar med rosett vid halsen ha någon sorts evigt liv.

Vem av de tolv herrarna i församlingen kan detta vara?

Copyright Klimakteriehäxan