Schulman, Stolpe och jag

Veckans bokmärke är en gyllene fjäril som sitter i reaboken jag slängde mig över: Alex Schulmans "Bränn alla mina brev". Om ni inte redan känner till det, så är huvudpersonerna i romanen hämtade ur verkliga livet. Författarens morfar och mormor, Sven och Karin Stolpe, hade ett inte särskilt mysigt liv ihop, för att uttrycka det försiktigt. För den som har boken oläst ska jag inte avslöja mer än så.

Helt klart är i alla fall att den där Sven Stolpe var en skitstövel, om än en stundtals genial sådan. Förvisso helt övertygad om sin egen förträfflighet, som han oavbrutet tilläts lyfta fram i tryckt text, i radio och tv under sin storhetstid. Han var ofattbart produktiv, satt många energiska timmar vid sin skrivmaskin, men berättade ofta en och samma historia, vilket dottersonen Alex upptäcker.

Märkligt nog har jag själv ett glasklart minne av Sven Stolpe. Vi möttes en enda gång, satt mitt emot varandra vid ett middagsbord tillsammans med ett knappt tiotal gäster, i princip dåtida kändisar. Jag var i särklass yngst och enormt udda i sammanhanget med mina dryga tjugo år och noll berömmelse, men värden var min vän och kollega Olle Tolgraven och han hade bjudit in mig.

Bredvid Stolpe på bordets andra sida satt poeten Bo Setterlind. Richard Fuchs, läkare som lanserades som skrivande humorist, backades upp av en beundrande ung kvinna. Direkt vid min högra sida hade Olof Buckard hamnat (vilket han inte minns något av, jag har frågat i modern tid!).

Vi serverades ärtsoppa och varm punsch. Magdalena Ribbing agerade värdinna och fick rusa ut i köket för att jaga upp något annat ätbart eftersom Buckards mage inte tålde ärtor.
Samtalet böljade mellan de intellektuella giganterna som inget hellre ville än att glänsa mest och starkast över sopptallriken.

Så hamnade fokus på Buckard, redan välkänd för sina skickliga imitationer. Herrarna Setterlind och Stolpe kom med en och samma undran:
-Jag har hört att du gör en så rolig imitation av mig, kan man få ett litet smakprov?
Av smakproven blev intet.
Herrarna övergick till att tala om sina böcker, värda priser och ännu mer berömmelse, självklart.

Plötsligt spände Stolpe ögonen i mig, den lilla flickan vars närvaro han inte kunde begripa (vilket i och för sig var helt förståeligt ...).
-Och du då? trumpetade han med sin genomträngande röst.
-Har du skrivit nån bok?
-Nej, pep jag, men la ändå till:
-Inte än!
-Nähä, sa Stolpe och vände demonstrativt näsan åt annat håll.
Under resten av kvällen ägnade han mig inga fler trumpetstötar, inte ens en blick.

Frågan är vad Stolpe skulle ha tyckt om böckerna hans dotterson nu skrivit. Han själv sågade gärna folk jäms med fotknölarna, skoningslöst. Jag tyckte förr att också Alex Schulman var outhärdlig, elak och självgod för att inte säga dumdryg, men har bytt fot.

Nu har jag med stor behållning läst böckerna om hans fru, hans pappa och hans mamma. Och så den nya då, om mormor och morfar.
Vem är näste släkting att få sitt verkliga jag avklätt, synat i sömmarna? Schulmans omgivning bävar kanske. Medan bokläsarna girigt kan komma att sträcka sig efter ännu en roman, med handlingen snarlik den sanna historien.

Copyright Klimakteriehäxan

"Veckans bokmärke" har sitt upphov hos bloggaren Boklysten, som vill se vad vi använder för att kunna återuppta läsningen på rätt ställe i en bok efter ett avbrott. Hannele och BP hittar också bokmärken. Kul om vi blir fler!

PS: Min man, som är en ännu flitigare bokläsare än jag, tog över Schulmans bok efter mig och hittade ett fascinerande korrfel. År 1932 tar Stolpe bilen mot Stockholm från huset i Värmland. Och det står han att kör E18! Dock fanns ingen Europaväg i Sverige på den tiden. Faktum är att E 18 aldrig verkar bli färdigbyggd, men så är det väl med stora infrastruktursatsningar. Slarvigt av förlaget (och för all del av författaren).