måndag, juni 17, 2019

Stickat

Att sticka roade mig mycket förr i tiden. Mitt stickande tog tvärt slut när Dottern vägrade att ta på sig den blåa tröjan med rosa rosor i nederkanten som jag själv designat och förfärdigat, i den fasta övertygelsen att hon skulle bli glad och känna sig fin. Men så blev det alltså inte.

Vid det laget var min karriär som "handarbeterska" ändå mångårig. Det började ju redan när mamma hade syjunta, för då lekte vi småflickor samma sak, försökte korsstygn, kråkspark, virkning och stickning, med varierande resultat.

När jag så skulle sticka "på allvar" fick jag till uppgift i skolslöjden att förfärdiga ett par ullsockor. De fyra strumpstickorna for åt alla håll, det blev knut på garnet, jag tappade maskor, ena varvet blev alldeles för löst, nästa stenhårt.

Jag hatade det, så mycket att jag en dag  jag minns det än med stor förvåning, för det är inte alls likt mig  jo, en dag slängde jag stickningen i väggen. Den färdiga strumpan hade jättestor fot, men skaftet var så smalt och resåren så hård att man inte kunde ta den på sig ...

Sedan gick det ett antal år innan jag plötsligt tände på idén att sticka igen och det blev en tröja i vitt och ljusblått, flitigt använd (inte utan stolthet) och riktigt fin. Och så fortsatte jag så, fram till det där olycksaliga flickplagget i storlek fem år.

Någon såg i alla fall att intresset fanns och en dag mycket senare i livet fick jag en present, ett ganska ovanligt smycke. Det är en stickning i miniformat, tänkt som en brosch. Stickorna är tandpetare med en liten träkula i änden, garnet tunt, rätstickningen (över tio maskor) helt autentisk. En idé lätt att kopiera för den pyssliga!

Broschen är inte flitigt använd, det vore en lögn att påstå, men nu kom den i bruk i alla fall, eftersom Sanna utsett ordet STICKA till veckans tema i Gems Weekly Photo Challenge.
TändSTICKAN är förstås med i bilden för att ni ska fatta storleken. Eller litenheten, rättare sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

22 kommentarer:

  1. så sött, jag fick riktiga stickor runt 4-års ålder med Benjamin Syrsa, har en kvar

    SvaraRadera
    Svar
    1. En sticka gör ingen olle, eller vad säger man?

      Radera
  2. Visst är de söta! De står på min inspirationslista, finns en del kul saker man kan göra med den lilla pågående stickningen.

    Jag lärde mig sticka på dagis, möjligen fritids. Kan knappt ha varit 6 år. En väst i tjockt garn, lite fel här och där men vad gör det. Jisses så man stickade på 80-talet! Virka började jag med i vuxen ålder även om jag lärt mig tekniken innan. Just nu är jag lite manisk. Lite lätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Manisk - tja, men det är härligt när inspirationen flödar! Njut av det!

      Radera
  3. Vilka roliga minnen! Jag skrattade gott kan jag säga. Sticka och virka för att inte tala om knyppla var aldrig min grej. Min mamma lyckades då aldrig övertyga mig att det var nåt att satsa på. Så min karriär som "hantverkerska" tog aldrig fart.

    Broschen är väldigt kreativ och annorlunda, men inte mitt stuk alls. Men till temat är den ju perfekt. Bra att plocka fram ur gömmorna antar jag;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä det är svårt att få den där broschen att passa till något man har ... så den blir nog kvar i lådan ...

      Radera
  4. Vilken härlig bild!
    Sticka-minnen fin tolkning på temat :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är söt, min lilla stickning, visst är den!

      Radera
  5. Det ät inte lätt att sticka något som är så litet som din brosch. Det finns just inget att hålla i. Jag minns alltför väl när jag lärde mig sticka i syslöjden och där var fröken inte nådig! Gör om och gör rätt var ett återkommande tema. Jag lärde mig så småningom och har stickat en hel del. Tycker det har varit en bra avkoppling.
    Glad Midsommar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det VAR kul, en gång i tiden ... jag kan sakna det. Glad helg önskas du också!

      Radera
  6. Vilken superhäftig brosch! Mina stick kunskaper är inte allt för goda..... Jag hade ambitionen om en väst i gult garn då jag var tonåring.....den blev aldrig klar och ibland så påminner min syster mig om det projektet. Jag brukar ro iland det jag sätter i verket.....men den där gick jag allt bet på=) Men vad gör det om hundra år! Önskar dig en fin midsommarvecka =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ack ja, jag har en rad UFO:s (UnFinished Objects) och det finns nog ingen bot för det ... Härlig helg önskas du också!

      Radera
  7. Vilken kreativ tolkning! Så kan det ju också gå- Känner igen mig med stickningen i skolan. Ja, slöjd över huvud taget. Jag ansåg inte att jag behövde handarbeta och strumpor/sockar stickade min mormor så det behövde jag inte heller kunna. Jag slapp slöjden och fick jobba i biblioteket i stället. Både jag och syfröken var nöjda.
    Mitt intresse för att sticka återkom aldrig. Har heller inte saknat det. Finns så mycket annat som roar mig.
    Roligt att ditt intresse återkom under några år.
    Kul med den lilla broschen och den är verkligen mini. Så fint gjord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr har jag inte en aning om varifrån broschen kommer! Kanske hade man blivit mer intresserad redan i syslöjden om man fått göra sånt, lite kul??? i stället för strumpor!

      Radera
  8. Vilken underbar historia från stickningens värld som du berättar. Jag kan berätta att min mamma stickade som en galning hela min uppväxt. Jag vågade inte annat än att tacka och ta emot och säga att allt var fint. Men det tyckte jag förstås inte, egentligen...Men mamma hade ju arbetat så hårt för att jag skulle få fina kläder. Alla andra fick ju "bara" färdigköpt, suck, gissa om jag också trånade...Idag är läget h elt annat, skulle bli överlycklig över att få något hemstickat. Jag tycker du lovar att snarast återuppta din trevliga hobby m en håll dig långt från strumpstickorna! Trevlig midsommar

    SvaraRadera
  9. Heisann, et originalt og spennende innlegg ble det. Det er ikke mangel på kreativitet i strikkeverdenen, det er mye rart det går an å strikke med!

    SvaraRadera
  10. Det var nog den minsta stickning jag sett! Jag skrattar för mig själv när jag läser om hur du kastar stickningen i väggen :-). Tur du inte blev så less att du aldrig tog upp stickorna igen. Har också provat det mesta inom handarbetskonsten men stickning blev aldrig någon favorit.

    SvaraRadera
  11. Så trevligt att få läsa din historia. Så sött och något så litet har jag aldrig sett.
    Ja, nog dyker det upp minnen hos mig också om stickning. Min första stickade tröja till mig själv som inte var så stor blev så stor att min far offrade sig och använde den när han skulle ut i kylan på vintern när ingen skulle se honom. Absolut ingen "gå-bort-tröja" hihi......
    Han fyllde iaf bättre upp tröjan :-)
    Önskar dig en GLAD MIDSOMMAR !

    SvaraRadera
  12. Vilket pilleri! Men bra tolkning blev det. Glad midsommar!

    SvaraRadera
  13. Det var en krokig karriär som stickerska!
    Kul läsning! Och läcker brosch - om än lite svårburen kanske...

    SvaraRadera
  14. Oj, första riktiga stickningen i det här temat, kul :)

    SvaraRadera
  15. Läcker och lagom storlek på stickningen. ;-)

    SvaraRadera