Tangon lever!

Ytterdörren hade knappt hunnit slå igen bakom mig förrän jag fick det dystra beskedet.
-Det har inträffat en katastrof, sa Maken.

Ni vet hur många tankar som hinner gå igenom den mänskliga hjärnan på ingen tid alls när man hört en sådan replik. Barnen! Mamma! Det brinner! Cancer! Lurad på varenda krona! Tragedierna ställer sig på kö.

Men den här katastrofen såg helt annorlunda ut och var naturligtvis, rent objektivt sett, en första klassens struntsak.
Vårt tangopar hade gått i bitar.
Det är förvisso rätt många år sedan nu, tio kanske? Jag minns det som om det hade varit igår.

Egentligen är det Makens dyrgrip, för han fick paret i 50-årspresent. Fast eftersom jag dels är den som introducerat den argentinska tangon i hans liv, dels är ett tangofan sedan många år har jag kommit att betrakta den lilla keramikfiguren som min i lika hög grad. Kärlek vet som bekant inte av särskilt många gränser.

 På golvet låg nu fragmenten. Sorg! Bara damens rejält tilltagna rumpa (inspirerad av Botero?) hade klarat sig i kraschen. Jag "dammsög" med mina fingertoppar, plockade upp små små bitar, lade dem på en bricka. Skulle de två dansarna hamna i grovsoporna? Det vände sig i min mage vid blotta tanken. Ställde undan brickan med krosset.

Så blev det helg, med innesittarväder. Jag hämtade Karlssons klister och resterna av dansparet. Sedan satt jag där. Måttade, petade, klistrade. Byggde på nerifrån och upp. Det tog lång tid, faktiskt gick både lördag och söndag åt, varje klisterskarv skulle ju torka innan jag kunde klämma dit nästa bit, men på söndagskvällen var det bara huvudena kvar.
De fick inte plats i hålet i "axlarna".

Med hjälp av en nagelfil tog jag bort korn efter korn tills huvud och halsar kunde förenas med kropparna på nytt. En känsla av lycka genomfor mig: titta! De dansar igen!
Och de har fortsatt dansa på vår bokhylla, men måste vända ansiktena mot väggen, annars syns de klistrade skarvarna för tydligt, trots att jag målat i dem med nagellack.

En sak bevisar denna historia: det är inte penningvärdet som avgör hur mycket man uppskattar ett konstverk. Det är känslan betraktaren får i mötet. För den med Karlssons klister bemängda figuren är mig fortsatt lika kär som när den var hel och ny, direkt från Buenos Aires.
Carlos Gardel skulle ha förstått mig, det känner jag. Tangon lever!

 
Om du klickar upp de här bilderna i större storlek ser du skarvarna ...

Copyright Klimakteriehäxan