söndag, september 19, 2021

Tela tipica – minnen från Guatemala

Jag inventerar min garderob. Nej, inte den som innehåller alla de "vanliga" kläderna, de från Lindex och Pont Neuf och Ralston och HM. Nu handlar det om en uppsättning kläder jag köpt för mer än fyrtio år sedan. Men jag har dem kvar.

I minst ett år skulle jag bo och arbeta i Centralamerika med Guatemala City som bas, anställd som International Information Officer för Unicef. Bara en dryg vecka hade gått från det jag landade på flygplatsen Aurora innan jag köpte mitt första indianplagg: en enkel tunika i rött. Glömmer aldrig känslan! Inte för inköpet, utan för det som hände runtomkring. 

För när jag kom gående mot kvinnorna som sålde kläderna de tillverkat fick en liten pojke syn på mig. Han blev jätterädd, sprang fort mot en grupp vuxna medan han varnade dem: "Viene la gringa!" skrek han, alltså "Gringan kommer!"

Just den incidenten upprepades faktiskt aldrig, men visst tyckte indianerna att jag var lite lustig som inte bara köpte deras kläder, jag använde dem också! Saken är den att i Guatemala, som har en stor befolkningsgrupp av Maya-ursprung, är den traditionella klädedräkten framför allt för kvinnorna väldigt vacker och noggrant reglerad av gamla seder och vanor. Men inte så anpassad till någon som är 172 centimeter lång och till råga på allt blond ... fast det funkade!

Väverska målad av Juan Sisay. Läs mer om hans livsöde här.
Allt börjar i en speciell vävstol, uppspänd mot en trädstam. Tygstyckena som vävs har mönster som för den initierade berättar från vilken by kvinnan som bär det kommer. Överdelen, som vi skulle kalla tunika i dag, heter huipil (stavas ibland güipil) och är sydd av två raka tygstycken, hopsydda för hand, och ofta med ett litet broderi kring öppningen som lämnas för halsen. Ett rakt tygstycke viras om underkroppen och bildar kjol, fäst med ett brett bälte knutet runt midjan.

Huipilerna såldes på min tid oftast på marknader som den i Chichicastenango, välkänd för alla som turistat i den här delen av världen. Plaggen var för det mesta använda och solblekta, men det gjorde dem bara vackrare. De flesta är alltså vävda, men det finns också varianter som är enbart broderade.

Sedan jag hade köpt min första huipil rullade det bara på. Jag blev kvar i Guatemala i två år, och när jag flyttade hem igen hade jag en rejäl samling av färgstarka textilier i exotiska mönster. Men av någon anledning använde jag dem alltmer sällan, de blev till slut liggande i en trave i en garderob.

Där har de legat till härom dagen. Jag har nämligen tänkt mycket på de där fina plaggen. Insett att den dag jag inte lever kommer ingen att fatta varför jag har sparat en trave "konstiga" tyger. De skulle med största säkerhet slängas, och det tycker jag vore så himla sorgligt  dels för att jag lagt ner en hel del pengar i den där samlingen, dels för att den innehåller så mycket kultur och så oändligt många timmars arbete med både väv och sömnad.

Ullponcho. Påsydda band i mönster typiskt för byn Sololá.
Drömmen vore att få till en utställning, att få visa min skatt för fler. Jag skulle kunna komplettera med några oljemålningar, med lokalt framställd keramik, med traditionella smycken och dessutom med "moderna" kläder tillverkade i "tela tipica", alltså de för Guatemala typiska randiga tygerna. När jag tittar på klänningarna är de faktiskt i modeller som väl passar in i dagens modebild, och det är tråkigt att jag själv växt ur dem allihop.

Känner du till en gallerist eller textilsamlare som skulle kunna vara intresserad? Minsta tips mottages med största tacksamhet!


Copyright Klimakteriehäxan

16 kommentarer:

  1. Svar
    1. Slänga?!? Vilket loppis eller samling handarbetande kvinnor som helst skulle bli saliga! Kolla ditt lokala bibliotek, många har grupper med broderande kvinnor

      Radera
    2. (rätta mig inte nu igen... jag har läst ditt inlägg... ger bara tips för framtiden)

      Radera
    3. En bekant till mig har hittat (i en tiokronorslåda) hos Myrorna fantastiska handarbeten från Kuna-indianerna i Panama, s k molas, såna har jag också. Såldes för stora pengar bl a i New York. Vi saknar repekt och uppskattning för fina handarbeten! Jag blir ledsen varje gång jag ser broderierna som säljs second hand för inga pengar alls.

      Radera
    4. alternativet? sopor värre tycker jag

      Radera
    5. Sant. Men även sånt man gett till Myrorna blir sopor om ingen köper.

      Radera
  2. Helt underbara tyger och kläder! Men de ska bäras på plats egentligen. Fast de är snygga här också men så ovanliga.
    Det måste finnas någon grupp, utställare eller museum som vill ha dessa dyrgripar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade en intresserad utställare i Stockholm på kroken, men så slutade han jobba ... Har övervägt att hyra ett galleri på egen hand men har ju ingen kunskap om hur man "hänger" konstverk.

      Radera
  3. Har ingen aning om huruvida något kooperativ som säljer konsthantverk, kan tänkas vara intresserade. Både Arvika och Karlstad har sådana butiker. I synnerhet i Arvika är intresset stort för konsthantverk, fast jag vet ju att kunderna tenderar att vara rätt konservativa.
    Margaretha
    som sitter här och avundas
    dig dina skatter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har tagit kontakt med en gubbe i Arvika. Vet inte om det kan ge nåt.

      Radera
  4. WOW! Vilket äventyr! Det var nog inte många svenska kvinnor som kunde skriva upp en sådan tjänst på sin CV. Du slutar aldrig att förvåna:-)
    Kläderna är ju riktiga klädkonstverk och spontant kom jag att tänka på Sven Harrys Konstmuseum i Vasaparken. https://www.sven-harrys.se/sv/.
    Sedan kanske kan Textilmuseet i Borås vara nåt https://textilmuseet.se/

    Personligen skulle jag INTE sälja kläderna på en loppis. De ska visas upp enligt mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Textilmuseet har jag tänkt på. Kanske skulle kontakta dem??? För visst är de fina, mina huipiler! Och det är lätt att tala sig varm för varan, eftersom jag inte tillverkat dem själv - det vore svårare om jag vore upphovspersonen, kanske i släkt med Jante.

      Radera
  5. Så spännande! Och i dessa tyger och kläder finns ju både ett stort stycke historia, kultur och konst.
    Spännande och intressant med så lång tid i Guatemala och många erfarenheter rikare förstår jag att du blev.
    För egen del var jag glad över de två veckor jag för länge den hade hade förmånen att vistas här.
    Tänkte spontant på Borås och textilmuseet och det ser jag att andra också gjort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var två givande år, utan tvekan. Inte bara när det gäller textilier ...

      Radera
  6. Fantastiskt! Och hur snygga skulle dessa skapelser inte vara med ett par enkla svarta byxor till och skor. Sååå snyggt! Då funkar de även för en stadsbo, tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Passar bra till blåa jeans också! Visst kan de bäras av en stadsbo - den stora majoriteten vet ju inte alls vad det är för plagg och varifrån det kommer! Så då kan det ju inte bli "fel"!

      Radera