Veckans mening – om att veta sitt värde ...

Jag har faktiskt träffat den legendariske författaren Sven Stolpe. Det var förstås länge sedan. Vi hamnade mitt emot varandra vid ett middagsbord, jag var yngst av alla gäster. Vem av de övriga som var mest berömd hade de nog alla skilda åsikter om. Men över maten – det var ärtsoppa och punsch, måste väl ha varit en torsdag – pågick en muntlig
tuppfäktning som jag önskar att någon hade spelat in.

Så skedde tyvärr inte, men det var ett synnerligen fascinerande skådespel (med enbart manliga aktörer inblandade) att följa. Plötsligt uppstod en liten glipa i ordväxlingarna och Den Store Stolpe fick liksom syn på mig. Tittade noga tvärs över tallrik och bestick och brummade, nästan röt, sedan:
-Och du då, har du skrivit nån bok?
-Nej, inte än, pep jag.
Därmed var Stolpes intresse för mig uttömt och han återgick till sina jämbördiga, eller i alla fall nästan jämbördiga ... Så vitt jag minns var han åtminstone inte direkt otrevlig mot poeten Bo Setterlind, men nog var han en buffel!

Att han var övertygad om sin egen betydelse och skicklighet gick inte att betvivla. Jag har träffat andra som varit nästan lika säkra på att den egna framgången varit mer än välförtjänt trots att den kanske kom i senaste laget. Tror aldrig ändå att jag får svar på frågan hur man verkligen vet när det man åstadkommit är bra, riktigt bra? Känns det i magen? I huvudet? Måste man vara en äkta skitstövel för att tänka så om sig själv? Fast det är klart: det inte kul att aldrig bli nöjd heller ...

Nu läser jag Alex Schulman i Dagens Nyheter om Stolpe, som var hans morfar. Där hittar jag också Veckans mening (även om artikeln inte publicerades denna vecka men jag råkade bli lite sen på bollen), den som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna och som ska vara så beskaffad att man hejdar sig ett litet extra ögonblick i läsningen. 

Det visar sig att Stolpe inte bara tänkte att han var nöjd med sina texter, han skrev också in det i marginalerna! Tänk att vara så oändligt säker på sig själv och sin egen förmåga! Här är den, Veckans mening, ovanligt lång:

"Jag minns att han satt i sin fåtölj i vardagsrummet i Filipstadshuset, med travar av sina egna böcker omkring sig, och jag närmade mig honom en gång försiktigt bakifrån och jag minns att jag fann det vidunderligt när jag såg anteckningarna och jag förstod vad han skrivit i kanten, såg att han strukit under stycke efter stycke och skrivit saker som 'magnifikt' eller 'briljant' eller 'förstummande'."

Copyright Klimakteriehäxan