Två personer i min närhet har nyligen dukat under för cancer, denna vedervärdiga sjuka som vetenskapen inte rår på. Bådas eftermälen har varit otroliga: mängder av vittnesmål bland annat på Facebook och minnessidor om vad de betytt, hur uppskattade de varit i vitt skilda läger. "Glädjespridare" har varit ett återkommande ord, "klokskap" ett annat, "vänfasthet" ett tredje. Listan kan göras lång, riktigt lång.
Men den väcker också andra tankar. Visste de här två kvinnorna hur otroligt uppskattade de var? Hur många som faktiskt älskade dem, inte bara i den närmsta familjekretsen utan i stora ringar på vattnet runt den? Trodde de sig veta – båda visste att slutet var nära – vad som väntade i form av mängden vittnesmål om saknad, mängden av minnen som poppade upp, mängden av goda gärningar de hade uträttat för andras väl och som nu skulle påtalas?
Kanske anade de det. Man kan hoppas på det. Men i slutändan tror jag att vi som fortfarande har livet i behåll måste bli bättre på att berätta för andra vad de betyder, hur mycket vi uppskattar dem. Innan det är för sent. För det blir det, förr eller senare.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Beklagar. Läkarvetenskapen gör ändå framsteg, nu över 90% överlevnad i bröstcancer, viktigt att hålla koll och gå på kontroller.
SvaraRaderaTuffare för männen... tre ganska unga män i vår närhet har dött av prostatacancer, enkel test visar risken, men man får aktivt säga till i vårdcentralen.
Visst har mycket hänt med cancervården, men mycket återstår också att forska fram. Vi drömmer om botemedlet!
RaderaGe mig blommor medan jag lever och inte när jag är död. En devis som vi borde leva efter alla vi som lever här och nu.
SvaraRaderaExakt så.
Radera