lördag, juli 14, 2018

Vive la France!

Frankrikes nationaldag. En gång har jag firat den i Paris. Det var lite speciellt. Jag hade just avslutat en tvåveckors intensivkurs i franska och rundade av den med en turisttripp tillsammans med en väninna som damp ner på Gare du Nord när min skolgång var avklarad.

Hur det nu gick till minns jag inte, men vi hamnade på en stor privat fest mitt i Paris, i Eiffeltornets skugga, den där kvällen. Alla talade franska. Även jag. Hamnade i samspråk med en trevlig man och vad vi nu kan ha haft att avhandla har jag inte en aning om. Men jag minns tydligt hur jag, efter att just ha avslutat en riktigt lång harang, så att säga klappade mig själv på axeln: där fick jag verkligen till det! Jösses så bra min franska blivit! Pratar nästan som en infödd, eller åtminstone som någon från Algeriet (min lärarinna var därifrån)!

Helt upptagen av att själv berömma min egen förträfflighet tog det en liten stund innan jag insåg att mannen jag konverserade uppenbarligen hade väldigt roligt. Så kul, faktiskt, att han slog sig på knäna och f-n vet om han inte torkade bort en tår också. Han måste ha sett att jag inte hängde med.

-Jätteskoj! sa han, glatt fnissande, och fortsatte med en förklaring:
-Har aldrig hört någon prata så rolig franska som du gör, men fortsätt, fortsätt! Jag förstår allt du säger!

Behöver jag säga att jag tappade lusten att prata? Jag och min kompis fortsatte rätt snart till vårt billiga hotellrum där en dubbelsäng väntade, med en grym grop i mitten.

Morgonen därpå hade vi båda träningsvärk i armarna efter att ha klamrat oss fast vid var sin sida av sängen för att undvika att ligga klistrade mot varandra i den där gropen. Men den franska nationaldagen hade vi firat i alla fall. Mestadels på (lustig men hjälpligt begriplig) franska.
Vive la France!

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. Hahaha! Det var en riktigt rolig historia, så här i efterhand alltså.
    Själv minns jag 14 juillet 1998, som då inföll dagen efter Frankrike vunnit VM-guld i fotboll. Kan väl säga som så att jag aldrig varit med om en större folkfest än just den nationaldagen. Champs-Élysées var ett blåvitt hav, inklusive jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den festen var nog snäppet häftigare, det kan jag förstå!

      Radera
  2. den där gropen minns jag också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst var den hemsk!!!

      Radera
    2. har inte varit i Paris sen dess, ung och fattig

      Radera
  3. Ha ha! Visst känner jag igen mig i det där även om jag aldrig har försökt prata flytande franska. Min svärson är engelsktalande och han och min dotter har ibland väldigt roligt åt mina felsägningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att ta sig fram är förstås viktigast, men det är ju extra roligt om det låter hyfsat ...

      Radera
  4. Haha! Och tänk så lätt det är att tappa lusten, vissa kommentarer sitter liksom där de sitter.

    Jag har också upplevt 14 juillet i Frankrike, vi (mina föräldrar och bröder) campade nere vid Medelhavet och jag minns alla fyrverkerier.

    Så tant Hannele är väninnan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej min resekompis i Frankrike hette (och heter) Berit! Vi hade kul, gjorde flera resor ihop när vi båda var unga (och singel). Men de där sänggroparna har nog många unga och inte så penningstinna Frankrike-turister upplevt.

      Radera