Vive la France!

Frankrikes nationaldag. En gång har jag firat den i Paris. Det var lite speciellt. Jag hade just avslutat en tvåveckors intensivkurs i franska och rundade av den med en turisttripp tillsammans med en väninna som damp ner på Gare du Nord när min skolgång var avklarad.

Hur det nu gick till minns jag inte, men vi hamnade på en stor privat fest mitt i Paris, i Eiffeltornets skugga, den där kvällen. Alla talade franska. Även jag. Hamnade i samspråk med en trevlig man och vad vi nu kan ha haft att avhandla har jag inte en aning om. Men jag minns tydligt hur jag, efter att just ha avslutat en riktigt lång harang, så att säga klappade mig själv på axeln: där fick jag verkligen till det! Jösses så bra min franska blivit! Pratar nästan som en infödd, eller åtminstone som någon från Algeriet (min lärarinna var därifrån)!

Helt upptagen av att själv berömma min egen förträfflighet tog det en liten stund innan jag insåg att mannen jag konverserade uppenbarligen hade väldigt roligt. Så kul, faktiskt, att han slog sig på knäna och f-n vet om han inte torkade bort en tår också. Han måste ha sett att jag inte hängde med.

-Jätteskoj! sa han, glatt fnissande, och fortsatte med en förklaring:
-Har aldrig hört någon prata så rolig franska som du gör, men fortsätt, fortsätt! Jag förstår allt du säger!

Behöver jag säga att jag tappade lusten att prata? Jag och min kompis fortsatte rätt snart till vårt billiga hotellrum där en dubbelsäng väntade, med en grym grop i mitten.

Morgonen därpå hade vi båda träningsvärk i armarna efter att ha klamrat oss fast vid var sin sida av sängen för att undvika att ligga klistrade mot varandra i den där gropen. Men den franska nationaldagen hade vi firat i alla fall. Mestadels på (lustig men hjälpligt begriplig) franska.
Vive la France!

Copyright Klimakteriehäxan