Bara att erkänna: jag är beroende

Det har blivit dags för en så kallad träda-fram-are.
Jag har blivit beroende.
Vi vet ju alla att man kan bli det, fort och lätt och så gott som obotligt, även om man verkligen försöker, letar motmedel, ber om hjälp.

Men sedan jag fick smak på Icas butiksbakade Gourmet tranbärsbröd är jag fast. Ett surdegsbröd med krispig skorpa, många bär i innanmätet. Extrapris just nu till råga på allt. I affären ligger det där i hyllan och doftar nygräddat. Det är ljummet, det känns genom papperspåsen. Om jag inte lägger band på mig så mycket jag någonsin kan skulle jag kunna äta upp hela, bara glufsa i mig 350 gram, på ett par minuter. Utan att låta någon annan få så mycket som en smula.

Det där brödet är inte bara tilltalande, det talar faktiskt till mig också. Påsen har en personlig hälsning till konsumenten, alltså mig, signerad just "Hälsningar! Brödet". Så här står det:
"Jag trivs bäst om du förvarar mig i rumstemperatur i en tygpåse eller inlindad i en handduk. Jag gillar också att ställas med snittytan nedåt på en skärbräda. I plastpåse blir jag seg och i papperspåse torr. Tack på förhand."

Tänka sig så specifika råd för förvaring av ett livsmedel!
Helt i onödan!
Eftersom det aldrig blir något kvar att förvara för ett senare tillfälle.

Copyright Klimakteriehäxan