I vind och vatten

Det brukar kallas för aprilväder, det där vi har nu i försommarmånaden maj.
Ömsom vind, ömsom vatten skulle man kunna säga, med en lätt travesti på gammalt talesätt. Fast ofta samsas de två företeelserna, till människors förtret.
Väderappen i min mobil påpekar att jag bör medföra paraply om jag tänker gå ut. Jo tack, jag vet!

Redan som barn hade jag ett litet paraply. Det var rutigt i glada färger på gul botten, och jag var mycket stolt. Älskade regn! Som tonåring fick jag ett i rosa och grått, jättevackert tills jag tappade det i en gyttjig pöl och det fick ett extra mönster av smuts som aldrig gick bort.

Den första presenten jag fick av den som skulle komma att bli min äkta man var ett kanonfint paraply, klarblått med blixtrande moln (bilden ovan). Vi fick till och med ett extra stort tvåpersonersparaply i bröllopspresent! Båda finns kvar.

Sedan har beståndet växt. Man har fått av företag som delat ut reklampresenter, de hopfällbara/ultralätta hamnade på en eller annan önskelista, och då och då har oemotståndliga konstverk som Monets näckrosor hamnat på det där uppspända tyget som ska hindra en från att bli blöt. Ofta har man tänkt till och satt dit någon extra liten designdetalj som förhöjer det hela.

Men nu vet jag inte när jag fällde upp ett paraply senast. Nej, det beror inte på att jag tappat dem alla (några har jag förvisso sumpat). Jag har gott om dem, i olika storlekar, färger och fina mönster.
Det beror på vädret.

För när min kärlek till vackra paraplyer väcktes kan jag inte alls minnas att de där våta dropparna som föll över mig var nertvingade ur de tunga molnen av ilskna stormvindar. Det regnade bara. Visst kunde man bli lite våt om fötterna eller rent av ända från knäna, men paraplyet var ett utmärkt skydd mot nederbörden.

De senaste gångerna jag prövat att fälla upp ett paraply har det bara blivit problem. Spröten orkar inte stå emot kastvindarna, hela härligheten vränger sig ut och in, där står jag helt oskyddad med håret på ända och sliter för att vända alltihop tillbaka igen, håret inräknat. För att historien strax ska upprepas. Så går ett av de där metallstagen av, en vass pinne blir ett livsfarligt vapen, och promenaden förvandlas till rena rama mordhotet.

Fast det finns som tur är en lösning. Den stavas kapuschong. Bör sitta på ett ytterplagg som är någorlunda vattentåligt.
Mina fina paraplyer bara står där och väntar. På bättre väder, vilket betyder regn som faller vertikalt och inte horisontellt. Bättre ur paraplysynvinkel betraktat.

Copyright Klimakteriehäxan