lördag, maj 07, 2022

Minnen i maskrosens tid

Så här års kommer den alltid fram, min fina maskrosduk, sydd med oändligt många små korsstygn i en lång rad nyanser av gult och grönt, så som danska Clara Waever bestämt. Men det här inte bara en sak som ligger och inväntar sin tid i en låda, det är också en av mina kära ägodelar som har en historia!

Den tar mig tillbaka till slutet av 60-talet. Jag och min pojkvän körde bil till Skåne för att hälsa på kompisar. Och om man nu tagit sig ända till Sveriges sydspets verkade det ju naturligt att också besöka den andra sidan av Öresund. Aldrig förr hade vi varit i Köpenhamn, bara hört talas om Ströget.

Alltså hamnade vi på den där gatan där mer eller mindre eleganta butiker radade upp sig. Fast vi var ju inte på någon shoppingresa direkt. Dock visste jag att designföretaget Clara Waever, med anor från sent 1800-tal, hade sin hemvist här, så dit letade jag mig. 

Pojkvännen valde att stanna på trottoaren, hans intresse före broderi var, kan man säga, behärskat. Själv älskade jag att sy, hade klarat av några mindre av Clara W:s modeller. Nu dök jag in bland mönstren och moulinégarnerna, förhäxad av allt som gick att avbilda med hjälp av nål och tråd, om man bara gjorde som Clara W visade. Jag ville naturligtvis köpa något med hem!

Då inträdde den stora obeslutsamheten. Vad skulle jag satsa på? Hur mycket jobb skulle jag lägga ner? Och vilket mönster tilltalade mig mest? Dessutom var detta ingen billig dansk souvenir, man fick satsa en för den tiden och min dåtida plånbok rejäl slant. 

Pojkvännen gläntade på dörren och undrade om jag inte var klar snart? Jo då, strax, försäkrade jag. Vilket var en lögn. Jag kunde ju inte bestämma mig! När jag äntligen klarat av kassakön och kom ut med materialet till en kvadratisk duk med maskrosstånd i en ring var stämningen ganska frostig.

Hem kom jag ändå med mitt inköpta handarbete. Har ju alltid gillat maskrosor! Och började. Räknade stygn, jämförde färger, sydde energiskt. Hade nästan gått i mål med första maskrosståndet när jag insåg: jag hade gjort fel. Men var? Visst, jag letade, men fann inget. Min maskrosduk blev liggande.

Åren gick. Jag hade en kollega som, visade det sig, var helt hängiven Clara Waevers korsstygnsskapelser. Vilket fick mig att berätta om mina misslyckade maskrosor.
-Ta hit duken, sa hon, jag fixar det!
-Men det är mycket jobb kvar, det mesta faktiskt! varnade jag.
Det bekymrade henne inte, snarare blev hon glad.

Så gick det när min danska souvenir äntligen blev klar att använda. Jag sänder kollegan (numera dock avliden) de varmaste tankar varje vår (hon gjorde faktiskt en underbar julduk åt mig också) och söker ett uns av tröst i att jag ändå klarade nästan en helt maskrosstånd alldeles själv ...

Copyright Klimakteriehäxan

11 kommentarer:

  1. älskar maskros-prylar

    SvaraRadera
  2. Vilket härligt minne och vilken varm berättelse om den duken. Eloge att du lyckades med ett helt maskrosstånd. Duken är så otroligt fin. Älskar också maskrosor. Förstår inte att folk klassar blomman om ogräs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan iofs förstå att man kan få lite väl många om man försöker hålla en gräsmatta i trim, men nåt vackrare än en gulprickig maskrosäng är svårt att hitta. I hård konkurrens med en vitsippsbacke, förstås. Jag tar in dem och sätter i vas också, fast de håller jättekort.

      Radera
  3. Den är verkligen otroligt vacker. Och välstruken! Min mamma var lite lätt hysterisk med strukna dukar... jag lärde mig en del där.

    Jag har bara broderat två små grejer frivilligt. Jag blev lite inspirerad av att göra ett blogginlägg om det - för det är också en speciell historia till mina två alster.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mamma höll också stenhårt på att dukar ska vara släta och jag kan bara hålla med. Skrynklig duk är NEJ. Men broderi har varit JA. Fast inte längre ...

      Radera
  4. helt underbar duk! Clara Waevers broderier är jag bekant med, men jag tror inte att jag sytt något. men min mamma och min syster vet jag höll på med det. hade du gjort något fel, egentligen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag hade räknat fel nånstans och sytt ett eller några stygn så att man var tvungen att repa upp och göra om. Jag är väldigt dålig på sånt ... och det var inte enkelt att hitta felet heller. Men jag älskar duken!

      Radera
  5. Duken är verkligen vacker och helt tidlös i sitt mönster. Jag känner till Clara Waever som namn men inte så mycket mer. För egen del är jag inte och har heller aldrig varit handarbetande. Men däremot mamma och mormor.
    Tycker du kämpade på fint med att få till ett maskrosstånd men att det sedan blev fel kan jag tänka mig förtog lusten.
    Men du hade lyckan att en kollega broderade klart duken.
    En fin historia hela vägen från inköp till färdigt resultat .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min kollega har också gett mig i present sex tabletter med CW-mönster. Hon sydde alltid, tidigt på morgonen, med P2 som sällskap, och det blev stora kaffedukar t o m, med enorma blomstergirlander. Alltid i korsstygn. Alltid perfekt, både på fram- och baksida!

      Radera
  6. Vilken underbart fin duk! Förstår verkligen att du tar fram den varje vår! Och vilken rolig historia om hur du köpte den...
    Kram, Monica

    SvaraRadera