När Paradiset förfaller

Min pappa fick många goda idéer, fast en av dem fick han nog tyvärr några år för sent. Men när han upptäckte att jag och min kusin Monica rett oss en egen boning i en stor vedhög, ett utrymme med mossa på golvet, en mattstump som vägg och tak som hotade att rasa in när som helst medan vi bjöd varandra på saft och låtsastårta, då kom han på det: flickan borde ha en lekstuga! Han skulle bygga den!

Far min skred till verket. Samlade ihop cementstenar till grund, brädor till golv, masonit och läkt till väggar och innertak. En dunk Falu rödfärg. Undan för undan kom bitarna på plats, det blev en liten veranda och minsann en "köksavdelning" också. Väl planerade kvadratmeter, kanske är det sju, åtta om man räknar in verandan? Hela skapelsen täcktes av korrugerad plåt, och det är antagligen det som gör att stugan fortfarande står kvar, så här nästan sjuttio år senare.

När lekstugan blev klar var det naturligtvis ett litet paradis för små flickor. Väggarna blev tapetserade – fondtapet minsann! – fönstren fick gardiner, på golvet trasmattor och en säng, en liten bokhylla, ett bord och någon udda stol fick flytta in. "Köket" fick en platsbyggd hylla där dockservisen noggrant ställdes in. På verandan kunde två små människor sitta.

Visst hade vi våra kalas där. Vi sov till och med i stugan någon enda gång. Vi låtsades att vi var "fiiiina damer" som bjöd på "fiiiin mat", men tonårstiden var inte långt borta och lekstugan stod allt oftare tom för att till sist bli övergiven, bortsett från bekanta mindre barns enstaka besök.

Idag står den alltså kvar ändå, inbäddad i grönska. Jag har försökt bli av med den: erbjudit barnfamiljer att hämta den gratis. Men det faller på att det blir en för stor apparat, och kanske tål den inte att flyttas över huvud taget?

I sommar räknar jag med att barnbarnen kommer till mitt Barndomsland igen. Blir de intresserade av lekstugan? I så fall måste det hända saker, för Paradiset har förfallit. Dörren har slagit sig och går varken att stänga eller öppna helt. Allt där inne är naturligtvis fullt av ingrott damm. Fönsterrutorna hotar att lossna, kittet de satts dit med är torrt och i stort sett borttrillat. Spindelnät. Gardinerna på väg att ramla sönder alldeles av sig själva.

Där står min gamla dockvagn, i typisk 50-talsmodell, och där har Bibbi, Margareta och några fler vilat ostört i decennier. Böckerna som stod i hyllan, ur serien FIB:s Gyllene Bok, har vi tagit hand om för länge sedan, där fanns några riktiga höjdare! Vad sägs om "Skeppshunden" och "Tåget till Timbuktu" till exempel? Största barnbarnet har älskat dem bägge!

Stugans framtid är i högsta grad osäker. Ska vi lägga ner jobb på den? Jag är ytterst tveksam. En sak är klar: vår utsikt mot sjön skulle bli bättre om den var borta ... å andra sidan är det inte enkelt att bli av med den heller.

En kul grej har i alla fall hänt med min lilla röda stuga under mina vuxna år. En gång när jag var på semester i Barndomslandet blev jag uppsökt och intervjuad av en enträgen frilansreporter som bestämt sig för att jag var intressant. När artikeln publicerades var det tillsammans med en bild som killen tog på mig, utomhus. I bakgrunden syntes lekstugan, och i bildtexten stod det att jag fotograferats framför mitt barndomshem. Jojo.

Veranda, full av skräp.

Mina dockor ...

Fönstret har varit riktigt fint!

"Köket"

Säng i vuxenstorlek mot vägg med fondtapet ...

Copyright Klimakteriehäxan