Beväpnad med en bok

Egentligen finns det nog bara ett vapen jag gillar utan reservationer: Carl Fredrik Reuterswärds skulptur "Non-Violence", pistolen med den knutna pipan. Den kallas ibland för Sveriges mest kända konstverk. Originalet står vid FN-skrapan i New York men det finns kopior på en hel del platser, och själv har jag en runt halsen. 

Men nu har i alla fall Ugglan & Boken bestämt att temat för Tisdagstrion denna gång är just vapen. Och eftersom jag gärna tar mig vissa friheter, samtidigt som jag delar åsikten att man alltid ska ha med Selma Lagerlöf om det är möjligt, så föreslår jag härmed "Anna Svärd". Den är den tredje och sista delen av romansviten Löwensköldska ringen, historien om en släkt och en guldring, som familjens anfader fått av Karl XII. Stor dramatik, med ond bråd död och lite spöken ... och svärd är ju ett vapen, eller hur? Om än lite lätt omodernt, nu när folk skjuter varandra till höger och vänster på det sorgligast tänkbara sätt.

En annan favorit kommer här: mexikansk-amerikanska Jennifer Clement som skrivit "Gun. Love". Clement får sina läsare att förstå och rent av känna hur utsatta barn kan ha det. Här bor huvudpersonen, en liten flicka, med sin mamma i en skrotbil. Mamma har framsätet som "sitt rum" och barnet baksätet (eller om det nu var tvärtom, minns inte säkert). Och visst finns det vapen i historien.

Avslutningsvis anknyter jag till den knutna revolvern, med  "Farväl till vapnen" (A Farewell to Arms) av Ernest Hemingway. Den ska åtminstone delvis vara självbiografisk och bygga på hans minnen från första världskriget. Hemingway var frivillig och tjänstgjorde vid italienska fronten som ambulansförare. Här finns en kärlekshistoria i krigets skugga. En bok jag känner att jag borde läsa igen. 

Och tänk om vi ändå kunde få ta adjö av krigets vapen, lägga dem på skrothögen, bygga om dem till civilsamhällelig nytta! Den som beväpnar sig med en bok utkämpar en annan, bättre, sorts strid.

Copyright Klimakteriehäxan