Barnbok för gamlingar

Upptäckte till min förtjusning en radioföljetong som inte var evighetslång (de är ofta det). "Sköna maj" av Eli Åhman-Owetz klaras av på drygt en och en halv timme, och jag tyckte det passade mig där och då. Räckte till ett par promenader!

Nu visar det sig att det inte är en "vanlig" bok jag lyssnat på. Författaren har tydligen skrivit en av mig okänd men populär feelgood-serie, "Söderbergasviten". Väldigt trevlig läsning påstås det. Vilket naturligtvis ger mig vissa förväntningar på denna.

Boken jag nu lyssnat på är så att säga lite speciell. Så här beskrivs den : "Boken är på lättläst svenska och skriven för äldre med demens som har svårt med minne och koncentration."

Jag ingår inte (än) i den målgruppen, men eftersom jag hade börjat lyssna fortsatte jag. Hur skiljer sig då en LL-feelgood från en "vanlig"? Tja, den här företer stora likheter med en barnbok. Jättesnäll, konfliktfri, med en hel del repetitioner (som uppenbarligen lagts in med flit). Ingen är dum, ingen råkar ut för obehagligheter, kaffet är gott och rollatorerna lackerade i glada färger. Ibland lockas man att dra lite på munnen, vilket ju är trevligt ...

Att ungdomsromansen dyker upp och börjar blomma om noterar man tacksamt. "Men Maj, säger Lennart, vi har ju inte så mycket tid på oss!" Där stack väl i alla fall verkligheten in sitt fula tryne. Fast jag undrar om den här boken når sin tänkta publik. Kanske är jag helt ute och cyklar, nedtyngd av mina fördomar som gör mig så skeptisk. Men de jag känner som drabbats av demens har snabbt tappat allt intresse för läsning.

Det finns en fortsättning på boken, "En jul tillsammans", och då har de två nästan-90-åringarna flyttat ihop. Sådana solskenshistorier existerar ju på riktigt, det vet vi! Men någon del tre om Maj och Lennart har jag svårt att se dyka upp. 

Copyright Klimakteriehäxan