När det är varmt

Dag efter dag duggar de in, rapporterna om nya värmerekord som hotar både människor, djur och natur till liv och lem. Ett och annat överlevnadstips dyker också upp, många självklara, andra möjligen lite klurigare. Stundtals är det njutbart, men emellanåt blir det riktigt svettigt även uppe hos oss i den höga Nord.

Mitt allra första möte med tropisk värme glömmer jag inte. Jag hade flugit från Arlanda på nyårsdagen 1976 och landade i Rio de Janeiro. I planets dörr kom den emot mig, luften jag inte visste fanns! Det kändes som om någon just kastat en stor våt, het filt över mig. Jag var fångad! Och visst kan man vänja sig, men aldrig helt och hållet. Att man är född i Värmland hjälper faktiskt inte ...

Den här lilla tavlan köpte jag av en gubbe på gatan första
gången jag var i Rom. Den mäter bara 6x6 cm och dyr
var den inte heller, men jag gillar den skarpt! Den får mig
att längta till stranden där, under parasollerna, en varm dag.

För egen del kan jag lätt konstatera, att jag inte trivs bra när termometern visar uppåt 30 plus. Är det samtidigt vindstilla blir det helt enkelt för mycket av det goda. Jag har smakat på det mer än en gång! Tänker exempelvis på min och väninnans tur med Greyhound-buss i södra USA. 

Vi kom till Phoenix, Arizona, en plats som nu aspirerar på titeln "Värmens huvudstad". Visst var det varmt när vi klev av bussen, men vi vet ju alla att det bara finns ett bra sätt att bekanta sig med en ny stad: man går ut och går på gator och torg, kollar folklivet och kanske någon sevärdhet.

Just sevärdheter vet jag inte om Phoenix har några att erbjuda, men så snart vi checkat in på hotellet gick vi ut på stan. Märkligt! Vi var ensamma! Visst, bilar såg vi, men absolut inga människor till fots. Plötsligt blev vi varse vad som hände i några hus vi gick förbi: ansikten dök upp i fönstren, några log och vinkade. Fler kom till, uppmärksamheten var helt på oss. 

Förklaringen var enkel, det insåg vi förstås. Bara okunniga galningar begår detta misstag. Ingen vettig människa går ut och promenerar i Phoenix mitt på dagen i soligt väder. Det känns efter bara en liten stund som att vandra i en riktigt vråleldad bastu. Vi fick naturligtvis vända och sjönk snart ner i sängarna i vårt luftkonditionerade rum. Och Downtown Phoenix är fortfarande jungfrulig mark för mig.

Den som uppfann A/C gjorde mänskligheten en enorm tjänst. Vi minns bilturerna från barndomen. Alla fönsterrutor nervevade, ändå stekhett! Hur stod vi ut? Det frågar jag mig ofta numera när vi rullar ut på vägarna. Utan den där maskinen blir inte bara bilresor utan även dagar i tropikerna svåra att uthärda. För att inte tala om nätterna! Ett år reste hela familjen till Grekland. Men vårt rum hade ingen luftkonditionering. Det var omöjligt att sova!

I ren desperation kom jag på det, knepet som räddade mig. Tog mitt överlakan, blötte ned det i handfatet och la det sedan över min svettiga kropp. Det funkade! Jag somnade! Men när lakanet var torrt igen vaknade jag på nytt, och så var det bara att göra om proceduren. Gång på gång.

En annan semesterresa gick till Turkiet och då var till och med poolen onödigt varm. Medan Roberta Flack sjöng "Killing me softly" på repeat vältrade vi oss i och ur bassängen. Havet var bara minuter bort, vi tvingade oss dit någon gång varje dag, men inte förrän solen gått ned var det någorlunda behagligt utomhus. Av kultur, miljö och folkliv såg vi nästan ingenting ...

Något äkta värmeslag har jag tack och lov aldrig drabbats av. Fast det har varit nära. Ute på vischan i El Salvador blev det närmare 40 grader, svårt att röra sig, minst lika svårt att tänka, huvudvärken  sprängde. Och min medhavda dryck var slut! Det enda som gick att få tag i var cola, och den var nästan lika varm som luften. Men det var i alla fall vätska, och när jag hållit mig i skuggan en stund var faran över.

I Guatemala hade jag bara bott någon vecka när jag drog ut på "field trip" till några indianbyar inne i landet. Jag var enda kvinnan, de andra i bilen var män, alla från Guatemala. Då gjorde jag en praktfull, värmerelaterad, tavla när vi gick en ordentlig bit för att komma fram till några hus. Svettigt! Puh!

Jag stönade och förklarade att jag var "caliente", väldigt mycket dessutom. Det är bara det att "caliente" på spanska betyder inte bara "varm" utan också "kåt". Hade jag varit lite bättre på språket (det blev jag rätt snart) hade jag vetat att jag skulle ha sagt "tengo calor", ungefär "jag har värme/är varm". Herrarna bytte några ögonkast och jag misstänker att de i efterhand flabbade ordentligt åt "gringan" som inte visste vad hon sa. När jag sent omsider insåg mitt klavertramp rodnade jag klädsamt, fast det såg nog ingen.

Copyright Klimakteriehäxan