Den ljusnande framtid tar plats på scenen

Medan vaccindos två så sakteliga sprider sig i min kropp för att ha uppnått maxeffekt om några dagar känner jag hur det finns saker i framtiden som lockar, upplevelser som jag verkligen har saknat. Nu tar de plats på huvudstadens scener igen.

Begärligt suger jag i mig bioannonserna i morgontidningen. I mars i fjol såg jag en film på stor duk senast. Sedan dess har jag förvisso sett långfilmer, men bara i tv och det blir aldrig riktigt samma sak. Nu vet jag att jag åtminstone vill se "Tove" om Tove Jansson och "Nomadland", Oscarbelönad. "Berlin Alexanderplatz" känner jag också mig sugen på trots längden, den är över tre timmar. Fler kommer att dyka upp.

Och så slås ju dörrarna till teatrarna upp igen! Naturligtvis måste man se "Rain Man" med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson, och faktum är att jag är lite intresserad av musikal också: "Saturday Night Fever" på svenska låter som en grym utmaning. Men senast jag såg en föreställning med sång och dans var jag väldigt imponerad av hur duktiga dansare vi har i Sverige numera, de finns inte bara på Broadway och i West End.

 Bild från Stadsteatern.

På Stockholms Stadsteater lockar duon Lotta Tejle och Ann Petrén (bilden) i "In Memoriam Baby Jane", inte för att jag vet något om pjäsen utan för att jag tror att de där två damerna kan leverera en historia man tar till sig. Dessutom vore det jättekul att gå på soppteater igen, på lunchtid!

Kungliga Dramatiska Teatern erbjuder Anton Tjechovs "Måsen" längre fram i höst, en riktig klassiker som jag inte tror att jag någonsin sett.

Ja är man nu en gång för alla en kulturtant är gryningstimmen snart här. Ska banne mig börja boka lite biljetter, jag lär inte vara ensam om att vilja sitta som publik i en mörk salong igen för att få nya intryck. Fast det samtidigt är svårt att planera: kan jag verkligen pricka in ett teaterbesök i november redan nu? Bestämmer mig för att försöka duger.

Copyright Klimakteriehäxan