I stället för en hund

I dag har Alex Schulman i en krönika i Dagens Nyheter berättat om ett personligt trauma som jag tror att många föräldrar känner igen sig i. Hans döttrar önskade sig nämligen, intensivt och innerligt, en hund. Vilket deras mor och far inte var roade av. I stället fick barnen var sin hamster.

Blev flickorna glada? Nej, de blev besvikna. Grymt besvikna. Visst, hamstrar har mjuk päls och är fyrbenta, men de flesta egenskaper som gör att vi kallar hunden "människans bästa vän", de har ingen hamster begåvats med. Familjen Schulmans hamstrar blev oälskade.

Våra barn ville också ha husdjur. Men inte heller deras föräldrar ville ta risken, vi var väl för bekväma och tyckte att det skulle bli många problem med en pälskling i familjen, en som förvisso kräver en hel del, samtidigt som de förstås har mycket att ge också. 

Ungarna åtog sig dock, i brist på egna djur, glatt uppgiften att sköta om en sköldpadda vars matte skulle resa bort på sommaren. Sune (ja sköldpaddan hette det) var till hjälp: han luktade inte gott, var omöjlig att gulla med och helt ointresserad av att ställa upp som sällskapsdjur. Mattes återkomst blev efterlängtad. Våra barns djurönskan stillad, åtminstone för ett tag.

En hund hade definitivt varit annorlunda. Helt ointresserad var jag inte, men heller inte entusiastisk. Dock kom jag hem med "husdjur" en dag. Dottern kan fortfarande berätta det, med fasa och lite "dumma-mamma-ilska" i botten. Jag hade nämligen hittat nån sorts små frön som, om de lades i vatten, blev jättesmå djur som simmade runt. De krävde ingenting! 

Snacka om att önska sig en hund och att sedan bli besviken. Kanske borde vi ha adopterat en gatuhund, tagit hand om någon som lämnats. Men inget av våra barn har skaffat vare sig hund eller katt i dag, trots att de båda är vuxna och kan bestämma själva ... å andra sidan kommer våra barnbarn aldrig att drabbas av "fiskfrön" heller! Undrar om Alex Schulman och hans fru kommer att falla till föga?

Copyright Klimakteriehäxan