Om tidens gång 1

Står på trottoaren och tittar upp mot vårt hus. Den ganska gråtrista fasaden lyses upp som alltid så här års av träd och buskar i höstens kläder. Numera syns mer av husen än för ett antal år sedan. Då hade vi större träd, och det är dem jag står och tänker på. Och saknar.

För en dag kom man med maskiner och sågar och tog bort hela trädraden. Skillnaden blev dramatisk. Det blev kalt, tomt, jättetrist. Naturligtvis tyckte alla vi boende det. Men en speciell grannes reaktion glömmer jag aldrig. Vi var inte bekanta mer än att vi sa "hej", som vettiga människor gör. 

Han var årsrik som man säger numera, ganska anonym, väldigt försynt. Fast den här gången ville han prata, i alla fall en kort stund.
Säjer: Usch så tråkigt det är att man tagit bort våra träd!
Jag, uppmuntrande: Visserligen, men det ska planteras nya som ska ge oss grönska!

Blicken jag fick till svar sa allt: Han skulle aldrig få se de nya träden få knoppar som skulle slå ut och bilda gröna bladkronor, och han visste det. Sådan är tidens gång. Men hans mun sa bara ett tyst: Jo. Visst.
Sedan gick han sakta mot sin port. Tror att vi aldrig återsågs.

Copyright Klimakteriehäxan