Oss badflickor emellan

Det står en badflicka vid min sida nu för tiden. Hon har solhatt, axelbandslös behå och en nederdel av lite odefinierbart slag. Vi är inte jättelika, hon har långt lockigt hår och en rejält tilltagen näsa där jag ligger i lä, men hon får mig att tänka på badsäsongen. Naturligtvis sörjer jag att den tagit slut, igen, och jag ser inte något direkt hopp om ett avbrott i vintermörkret för besök i närheten av varmare vatten.

Hur som helst har jag om det ändå skulle hända gott om badkläder, både hela och tvådelade, de senare förmodligen mindre smickrande än de rejälare, de som håller in lite fläsk i trakten där jag en gång hade en midja.
Den där midjan, den kan jag verkligen sakna och ibland måste jag ta fram något gammalt foto för att förvisso mig om att jo, den har funnits IRL.

Inte en av de brasilianska ...

På den tiden var det naturligtvis bikini som gällde för både strand och poolside. När jag hamnade i Brasilien på jobbresa såg jag vilka otroligt raffiga baddräkter brasilianskorna hade där de klev omkring i sanden på Ipanema i Rio de Janeiro.

En dag gjorde jag slag i saken och letade rätt på ett butik för baddräkter. Där fanns ett enormt utbud. Deras bikinis hade ett gemensamt drag oavsett färg och modell: de var små. Väldigt små. Låt mig slå fast att tygåtergången inte kan ha motiverat priset, för hade det varit en avgörande faktor hade man inte behövt betala många kronor.

Kreationerna var alltså små och relativt kostsamma. Men jag hade bestämt mig, jag skulle bada à la brasileira, så att säga. Valde två bikinis, butiksbiträdet föreslog storlek M ... Jag köpte den största storleken de hade: XXL – och detta var, ska ni veta, många kilo sedan. 

Väl hemkommen efter resan tog jag på mig en av mina nya bikinis och gick ner till poolen som hörde till huset där jag då bodde. Jag tillbringade ganska mycket tid där, kunde göra research i solstolen, läsa, sortera papper och kanske ta en liten lur också. Farbrorn som skötte poolen var väl bekant med mig. Och med, får man anta, min i baddräkt klädda kropp.

Han var alltid väldigt diskret, trevlig, förekommande, men höll distans – ändå var ju detta långt innan någon rullat i gång me-too-stenen.
Nu hajade han ändå till mitt i sitt "gomorron". Stirrade en nanosekund extra och sa sedan stillsamt konstaterande: Jag tror minsann att vi har en ny baddräkt där! (observera hans val av pronomen ...) Och sen sa han inget mer.

Hade jag sett ut som min keramikbaderska hade han inget sagt, det vet jag.
Hon stammar för övrigt från Lills keramik i Lövstabruk. Konstnärinnan, Lill Lundgren, har antagligen inte varit på Ipanema och hämtat inspiration utan sett sig om på närmare håll.

Copyright Klimakteriehäxan