Vårsalong på höstkanten

Både vacker och skickligt utförd – men inte riktigt gratis. 165 000 kronor för
"Flacklandets namnlöshet" av Karl Wennergren.

Det hann nästan bli höst innan jag kom iväg till den traditionella Vårsalongen hos Liljevalchs på Djurgården i Stockholm. Men nu har jag i alla fall vandrat runt i salarna. Blev nog faktiskt ganska besviken, fast en hel del som jag tycker är fint fanns också med.

En sak vill jag än en gång opponera mig emot, fast absolut ingen bryr sig: Alldeles för många konstnärer får med alldeles för många verk! Jag iddes inte räkna, men ett antal personer är representerade med fem saker, ibland fler. I några fall kan man fatta varför, eftersom det finns ett synligt samband, men i andra tar man sig för pannan och tänker att redan en grej hade nästan varit för mycket ... 

Att då stirra på en rad bilder som (i mitt tycke) är helt utan finess är trist, när man vet att så många andra satsat tid, hopp och en slant för att komma med. Varför fick de inte chansen? Nu är det 158 deltagare som får visa 323 saker, och man behöver inte ha akademiska poäng i matte för att fatta att somliga fått bre ut sig, på andras bekostnad. En del namn verkar också ha gräddfil in till museets väggar.

Nu vet vi ju alla att om konst tycker man rysligt olika. Vilket väl i grund och botten är bra. Och jag måste ju beundra en del människor som dristat sig till att skicka in bidrag som varken verkar ha en tanke bakom eller ett uns fingerfärdighet i utförandet. Fast det ska bli spännande att se nästa vårsalong, för då har Liljevalchs býtt konstchef och juryordförande och Mårten Castenfors´ favoriter och tydliga käpphästar bör rimligen ha bytts ut mot nya.

På söndag plockas utställningen ner. Den blev ju förskjuten i tiden på grund av pandemin, som satt sina spår i många av de utvalda verken. Ganska mycket men långt ifrån allt har sålts. Som tur är fanns inget jag absolut villhövde (och hade det funnits hade det sannolikt inte rymts inom min budget)!

Har man sett på maken ... den gamla tändstickstavlan är här igen! "Flickan och elden"
av Lotta Björn, som lagt stickorna på en bricka, målat med akvarellfärg och lackat alltihop.

Fin sak med blommor och fåglar. "Tripp trapp trull" av Josefin Wedel, träsnitt och collage.

Konst? Tja kanske det. Bildens titel gillar jag: "Tid hos kiropraktorn 10.40".
Upphovsman, förmodligen en som plågas av ryggproblem, är Oscar Andersson. Akryl.

Pandemin hade satt många spår i utställningen. Här ett munskydd gjutet i brons av
Björn Ahlberg och Johan Sander.

Mycket sympatisk! En grupp kvinnor i stengodslera gjorda av Annika Rehn.  
Verket heter "We can do it".

En kruttant till av Annika Rehn – en klimakteriehäxa, kanske? Om du undrar om
storleken: jag uppskattar hennes längd till mellan 25 och 30 cm.

"Blind letters" – ett collage i vit kartong av Håkan Berg. Lite kul tyckte jag.

Ibland känns det "rätt" med många bilder av en upphovsperson. Här teckningar i blyerts
från en vandring i Europa. Gunnar Staland vandrade och ritade flitigt.

Det är väl med ett stort leende på läpparna man förväntas lämna Liljevalchs efter att ha
sett Vårslongen? Så stort var inte mitt. August Sörensen gjorde munnen i formpressat
och glaserat lergods.

Copyright Klimakteriehäxan