En förlorad vän

Lena är död. 

Hennes matte ringde i går, i tårar. Lena har varit hennes sällskap i åtminstone tio år. De möttes på ett hundhem i Louisville, Ky. /.../ Lenas ålder var ingen säker på, inte hennes ursprung heller, men hon gjorde nog skäl för etiketten "gatukorsning". Hon var definitivt hemlös och övergiven och inte i bästa skick. 

Hos den nya matten blev det ordning och reda: rätt sorts käk, dagliga promenader, veterinärkoll, egen sovplats, fint koppel och framför allt massor av kärlek, vilket förmodligen var det allra viktigaste. 

Lena blev mattes ögonsten. /.../ 

  

Lena - en vovve att gosa med.

När så Barbara kort efter sin 70-årsdag fick veta att hon hade en begynnande demens blev Lena än viktigare. Promenaderna blev lite färre och en aning kortare, men den lilla trädgården erbjöd ju också luft och ljus. Lena skötte sig exemplariskt.  

För matte gick det sämre. Sjukdomens glömska yttrade sig i förlust av ord, problem att hantera mobilen, vardagliga saker blev plötsligt komplicerade. /.../

 

Nu är det lite oklart vad det var som avgjorde Lenas öde. Matte tog henne till veterinären, som sa att det var dags för den där definitiva sprutan. Barbara kan i dag inte minnas varför. Men en sak vet hon: den sjukdom hon har och som hon har full insikt i efter oändligt många läkarbesök, den kommer att accelerera med förlusten av den älskade hunden. /forts/

Den här texten om Lena och hennes inte längre så friska matte finns att läsa i sin helhet på News 55, inledningsvis öppen även för icke-prenumeranter. Minnesgoda bloggbesökare kanske känner igen delar av historien, som jag publicerade när jag kom hem från mitt besök i USA hos Barbara och hennes hund. Men det var innan den otäcka demensen slagit till. Nu måste hon tacka en dubbel förlust: hälsan (och minnet) och sin allra käraste vän.

Copyright Klimakteriehäxan