I morgon är det dags igen. När det gyllene vägguret i gamla Börshuset i Gamla Stan slår ett öppnas dörren, och världen får Namnet.
Vad som inte är känt av särskilt många, det är att i år är det inte Horace Engdahl som förkunnar vem som blir 10 miljoner rikare tack vare det han eller hon skrivit.
I år ersätts han faktiskt av ingen mindre än Klimakteriehäxan.
Därför kan jag redan nu för min egen, högst kvalificerade och klart bokintresserade, läsekrets avslöja vilka tre huvudkandidater striden stått mellan.
Två av dem är kvinnor – en klart underrepresenterad pristagargrupp. Alla tre är otroligt produktiva och alla tre är lästa runt om i världen. Två tunga handikapp i Nobelsammanhang, förvisso. Men ändå...
Margaret Atwood från Kanada är en lysande romanförfattare med rader av fantastiska böcker, ofta med historier berättade ur kvinnligt perspektiv. ”Kattöga” borde läsas av alla som någon gång funderat över rivalitet mellan kvinnor eller varför tjejer ibland mobbar varandra å det grymmaste, redan i tidig ålder.
”Alias Grace” berättar historien om ett mord och dess efterspel. ”Den blinde mördaren” är en annan pageturner med oväntad upplösning. ”Oryx och Crake” och ”Tjänarinnans berättelse” är två framtidsskildringar som – tyvärr, måste man väl säga – åtminstone till vissa delar inte är helt osannolika. Värd ett Nobelpris? Absolut.
Joyce Carol Oates, USA. Om henne och hennes produktionstakt har det sagts, att hon skriver en hel roman medan andra plitar ihop ett kvitto. Som Atwood ofta en uttolkare av kvinno-historier.
”Blonde”, om Marilyn Monroes liv, är strålande läsning. ”Våld” med underrubriken ”En historia om kärlek” är en tunn volym om övergrepp mot kvinna i en park en mörk natt och om polismannen som blir ovanligt engagerad i fallet. Samma underrubrik har ”Mitt i livet”. Lägg till detta ”Om boxning”, en essä som bevisar författarinnans enorma bredd. Värd ett Nobelpris? Absolut.
Mario Vargas Llosa, peruan som tidvis också bott i London och i Madrid, men som har sitt ursprung i Limas bättre kvarter. Han kan konsten att vara både rolig, spännande, tankeväckande och lätt pornografisk. ”Kriget vid världens ände” är en fantastisk tegelstensroman, ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” har politiska förtecken, ”Pantaleon och besökerskorna” är en skröna om hur peruanska soldater ska fås att härda ut i Amazonas med hjälp av organiserad samlagsservice, ”Det gröna huset” har haft klassiker-etikett länge. ”Bockfesten” skrev han efter sitt inte alltför lyckosamma försök att göra politisk karriär i hemlandet, och ”Don Rigobertos anteckningsböcker” med sin uppföljare är kul men åt det skabrösa hållet. Lägg därtill en hel del debattartiklar, essäer och dramatik. Värd ett Nobelpris? Absolut.
Detta var bara några av alla de böcker som just de här aspiranterna på litteraturpriset skrivit.
Men vem av de tre det verkligen blir, det får ni vänta på ända tills i morgon.
Visst är det lite trist ändå att Svenska Akademien läst en massa böcker i onödan, när nu jag redan gjort allt jobbet.
Fast det finns ju en ledig stol. Nummer fyra. Den som var Lars Forssells.
Får väl slå mig ner i den.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler pristagartips här och här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
då behöver jag kanske inte lyssna på radio i morgon
SvaraRaderaEn sådan besvikelse att Haruki Murakami inte fanns där... Men så bra at Atwood är kandidat! Det var henne jag hejade på i andra hand.
SvaraRaderaTa du Forsells stol - det förtjänar du! Och vi alla skulle vinna på det!
SvaraRaderaKram!
Nånting säger mig, kära Kulspruta, att det trots allt inte bara är att "ta" den där stolen...
SvaraRadera