Äkta vara - det var frågan

Min farfar var sjökapten och seglade på de stora haven. Från många av sina landstigningar i fjärran hamnar hemförde han naturligtvis ett och annat: asiatiskt porslin, exotiska tavlor, enstaka textilier. Och en gång slog han till och köpte matsilver. Många år har gått sedan dess, förmodligen uppåt hundra.

Tyvärr vet jag inte var den där affären ägde rum, men farfar övertygades om att besticken var av äkta silver och köpte dussinet fullt (vem kom förresten på att man skulle ha en massa servisdelar i exakt detta antal, det har jag grubblat över mer än en gång?!). Fast han var lite tveksam till äktheten. Var de här gafflarna, knivarna och skedarna verkligen tillverkade i den ädla metall som påstods?

Den svenske sjömannen övertygades genom att försäljaren tog fram en metallsåg och sågade av ett knivskaft på mitten, sådan är historien.

-Titta bara, sa han förmodligen, äkta vara rakt igenom! Silver!

Om prislappen har jag inte en aning, men antagligen handlade det trots allt om en för den tiden ansenlig summa. Äkta silver måste ju kosta en del, inte sant?

Nu lever vi en bit in på 2000-talet och ”alla” tittar på Antikrundan i teve, där den sänds i både brittisk, amerikansk och svensk tappning. Programmets dragningskraft ligger i de där ögonblicken när en expert förklarar att en gammal obskyr tillhörighet faktiskt är otroligt värdefull, vilket enligt konceptet ska få ägaren att gallskrika av lycka och helst klämma fram en liten tår.

Nog är det lätt att förstå att folk tittar lite extra på vindar och i lådor för att se om där kan finnas något fynd värt att köa till Antikrundans experter för.

Det måste vara den känslan som smittat när nu min mamma, trogen Antikrunde-tittare, mer än femtio år efter mina farföräldrars död bett mig ta med de där besticken och få dem värderade av expertis, som dels kan slå fast att det verkligen handlar om silver, dels kan väga dem och ge oss en uppfattning om vilken summa man skulle kunna få vid försäljning. Besticken är inte bara många, de är tunga!

Sagt och gjort. Med gaffel och kniv i handväskan stegade jag häromdagen in till en firma – ja, en riktig, etablerad sådan – för att få veta. Klev in genom den rånförhindrande dörrslussen med dubbla lås och la fram mitt ärende. Mannen bakom disken såg tveksam ut. Lyfte, vred, kände, tittade, filade försiktigt. Så tog han ytterst lite vätska på en pytteliten pensel och höll den mot knivbladet. Ingenting hände.

Det var kungsvatten-testet han gjorde. En blandning av saltsyra och salpetersyra som direkt ska visa att en metallpryl är äkta.

Vilket inte vårt matsilver är.

Så precis som vilken besviken Antikrunde-besökare som helst fick jag stoppa tillbaka arvegodset i väskan och gå lottlös därifrån.

Tji fick jag alltså. Nu hade jag inte trott på något annat resultat egentligen. Mammas enda kommentar när jag redovisade utfallet var:

-Jasså, dom lyckades lura farfar i alla fall!

Jo, så var det nog. Och jag kan tycka att det var lika bra att han slapp få veta det. Farmor använde hur som helst det där ”matsilvret” så länge hon levde, i trygg förvissning om att det var både ”fint” och ”äkta”, långt från expertisen och innan Antikrundan ens var påtänkt..

Copyright Klimakteriehäxan