"Stenarnas döttrar" grep mig djupt när jag läste den. Svenska Anita Goldman, som länge levt i Israel och var gift med en jude, skrev romanen om de två familjerna, en judisk och en palestinsk, och hur de drabbas i den eviga konflikten. Tror att om man läser den i dag känns det sorgligt aktuell.
"En sten för Danny Fisher" (A Stone for Danny Fisher) skrevs av Harold Robbins på 1950-talet. Danny är jude, familjen fattig, grannarna antisemiter. Grabben måste försvara sig och det gör han, bland annat som boxare, vilket gör att bilden av honom förändras i takt med hans framgångar i ringen. Och det där med boktiteln – så hedrar judar de döda: man lägger en sten på deras grav. Elvis Presley spelade huvudrollen när romanen blev film. Och som oftast när Robbins skrev blev även den här en bladvändare ...
"Unorthodox" var en helt lysande tv-serie som sändes för ett par år sedan (även om äktheten i vissa detaljer ifrågasatts av experter). En ung flicka rymmer från hemmet i Brooklyn eftersom man arrangerat ett äktenskap för henne enligt ortodoxa traditioner. Hon vill bestämma över sitt eget liv och reser till Europa, men familjen letar upp henne och förvecklingarna som följer är många.
Som oinformerad häpnar man ideligen över alla fantastiska seder och bruk, som att bröllopsnattens lakan har ett hål för att brudgummen ska kunna lägra sin maka (som naturligtvis är oskuld) på anständigt vis. Eller när man får veta hur de enorma pälsmössorna som männen med sina hemska korkskruvslockar bär till fest sys och vad de kostar ... TV-serien följdes upp med ett "bakom-scenen-program", alltihop synnerligen sevärt. Berättelsen är till stora delar hämtad ur en självbiografi skriven av Deborah Feldman: "Unorthodox: The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots" men jag har inte läst boken, bara slukat tv-serien som nu finns på Netflix.
Påminner gärna än en gång om en reportagebok jag hade med i förra veckans trio: "OK Amen" av svenska Nina Solomin som lyckats med konststycket att få god inblick i livet bland chassiderna i Brooklyn. Hon har, nästan tjugo år efter att boken släpptes, skrivit en spännande artikel om hur det var när hon kom dit, bara 25 år gammal.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Finns mycket äldre seder och bruk, men alla judar har är inte ortodoxa, sett intressanta dokumentär i svt, inte läst dina böcker.
SvaraRaderaAlla judar är inte ortodoxa - tack och lov!!!!!!
RaderaIbland får man för sig att man har läst/sett något, men när man kollar så visar det sig att det är helt fel. Jag trodde verkligen att jag hade sett Unorthodox, men det verkar inte så.
SvaraRaderaMycket bra serie i mitt tycke!
RaderaJa, det är svårt att förstå alla seder och bruk. Ortodoxa kvinnor ska inte visa håret. Det har ju en viss logik, även om jag tycker att det är fel. Men jag har sett dokumentär på tv där kvinnorna skaffade peruker med långt vågigt hår, så som en amerikansk kvinna tydligen gärna ska se ut. Men det är väl lika sexigt som att visa sitt eget hår, tänker jag. Kanske till och med sexigare, det beror ju på vilket naturligt hår man har.
SvaraRaderaTack för tipset om Anita Goldmans bok. Den blir jag nyfiken på.
Jag har otroligt svårt för alla som bekänner sig tillhöra någon sorts sekt eller religiös sträng särart. Ortodoxa judar är inte min tekopp, s a s, precis som att talibaner inte heller är det. Men att läsa om dem kan vara väldigt intressant och alltid lär man sig något!
RaderaTV-serien är verkligen bra. Vistades i de ortodoxa delarna av Jerusalem i kortärmat en gång för länge sedan och en kvinna kom fram och bad för mig (som jag tolkade det i alla fall).
SvaraRaderaSom svensk och kvinna häpnar man ... men man får förstås inse och acceptera att alla väljer sin egen väg - om de nu bara får göra det, men ofta handlar det ju om tvång i religiösa sammanhang. Och man behöver ju inte gå utomlands - vi har ju haft vårt eget Knutby där många galenskaper fick härja fritt-
RaderaIntressanta tips alla tre! Tack! Maria bokologen
SvaraRaderaDessutom är både Goldman och Rpbbins lättlästa!
RaderaÅterigen står jag här som ett levande frågetecken. Men jag vill gärna missas våra tre veckor i Tel Aviv 2013, vid precis rätt tidpunkt där det var lugnt i Mellanöstern just då. Både min man och jag tyckte att det var en av våra bästa semestrar:-)
SvaraRadera