Framme i solen

Kritvit racker inte.
Man maste lagga till lite gragront och ett stank ljuslila for att rattvisande beskriva fargen pa min kropp sadan som den nyss exponerats i den spanska solen.

Men trots det ar jag tacksam att vi over huvud taget kom hit, for det borjade verkligen inte bra. Vid incheckningen pa Arlanda visade det sig att jag plockat med mig dotterns gamla pass. Det gick ut 2004.
Efter diverse diskussioner fick vi aka med anda. SAS godtog det for gamla passet som ID-handling, eftersom vi skulle till just Spanien skulle det ga bra.

Det blev lite svettigt en stund, men vi kunde alltsa fortsatte. Strax efter sakerhetskontrollen ber jag dottern att fa tillbaka mitt pass, som hon burit.
Det finns inte. Inte i nagon ficka, inte i nagon vaska. Borta.
Strax hor jag mitt namn i hogatalarsystemet over hela terminal 5. Mitt pass ar upphittat i sakerhetskontrollen. Men jag far det alltsa tillbaka.

Aterstar bara att vaxla till Euro.
Icke.
"Vi har slut pa Euro" star det utanfor samtliga vaxlingskontor.
Slut pa den vanligaste valutan? Hur ar det mojligt?
-Jo men det ar ju sportlov, sajer damen i vaxlingsluckan och rycker pa axlarna.
Som om sportlovet brutit ut med samma varsel som en jordbavning.
Jag far ga ut igen, halvspringa pa en langpromenad till banken i avgangshallen, passera kontrollen en gang till - fast nu utan att tappa passet.

Med den starten vore det ju inte mer an logiskt om vi skulle raka ut for nagot flygtekniskt missode ocksa, men det klarade vi oss tack och lov utan.
Det mest dramatiska med flygningen var val att mittgangen praktiskt taget hela tiden (det tar faktiskt ungefar sex timmar) var fylld av folk i ko till toaletten. Pa 180 passagerare erbjods summa summarum TVA toaletter. Det gallde alltsa att i god tid komma pa att man kanske skulle bli kissnodig...

Val framme sken den. Solen.
Och vi hann se de sista 55 sekunderna av Matchen, sa vi var med och tog sista OS-guldet for den har gangen. Vilket vi tog som ett gott omen for resten av veckan.

Vi umgas nu med blommande hibiscus, pelargoner, petunior, bougainvillea. Vi har simmat i poolen. Vi har vandrat langs stranden, kofta pa, kofta av allt eftersom vind och moln uppfor sig.
Och vi knaprar pa var medhavda bokhog.
Sjalv har jag Stefan Sauk med Hakan Nessers "Munsters fall" i oronen. Efter forsta cd:n tycker jag att det verkar synnerligen lovande.
Bara vi far se solen igen.
Vi hoppas.
For en solvecka utan sol kan nog bli valdigt lang.

Copyright Klimakteriehaxan