Puts väck

En tid i livet arbetade jag ofta på helgerna, långa dagar. Såg knappt familjen i vaket tillstånd. Och jag var långt ifrån den enda mamman med relativt små barn i samma situation. Vilket ledde till att vi upptäckte ännu ett gemensamt drag: våra män, barnens fäder, hittade sällan vad de sökte därhemma. Varför de ringde och frågade dem som förmodligen visst bättre – mödrarna.

En efter en fick vi de där helgsamtalen, som alla kände igen och öppet tjuvlyssnade till, med glada leenden.
-Pelle har ju inga skor! Inga alls! kved Pelles pappa.
-Åjo, sisådär fem par, i garderoben, svarade Pelles mamma lugnande.
-Vi hittar inga köttbullar! Nu var det Lisas pappa som hamnat i knipa.
-Försök i frysen, föreslog Lisas mamma.
-Pontus vill bara ha sin nya mössa, men den är borta!
Pontus mamma dirigerade barnets far till byrån med mössor och vantar och krisen var över.

Så där höll det på. Och att vi skrattade åt det tillsammans gjorde det mindre irriterande. Men det var förstås också så att ibland var det ungarna själva som agerade som om de vore blinda.
-Mamma, mitt nya Lego är borta!
-Min keps ligger inte alls här!
När de där situationerna dök upp brukade jag länge föreslå, att barnen – i stället för att stå mitt på golvet och gnälla över att de inte fann vad de sökte – skulle ”leta på mammavis”. För på något mirakulöst sätt dök de där totalförsvunna prylarna oftast upp när jag kom och hjälpte till.

Men tro nu inte att allt sedan dess är frid och fröjd.
Just i dessa dagar är det ingen mindre än jag själv som förtvivlat letar efter saker. Saker som ingen annan rimligen kan ha haft bort, det finns ingen jag kan misstänkliggöra! Det handlar om saker som faktiskt inte borde kunna försvinna, som normalt skulle synas tydligt här i min absoluta närhet.
Och jag har verkligen letat ”på mammavis”.

Först saknade jag en vit somrig bomullstunika, ett av årets verkliga reafynd, som jag bara hunnit använda en enda gång. När jag skulle ha den nästa gång var den puts väck, och det är den fortfarande.
Några dagar senare tyckte jag att det kunde vara läge för klänning. Tänkte ta den där svala, sköna, gröna, den som jag hade senast för ett par veckor sen.
Det är bara det att den är borta. Puts väck.

Jag är inte ensam om att råka ut för det här, i vad mån det nu kan vara en tröst. För när jag klagade min nöd för en väninna upplyste hon mig raskt om att hon saknar en sko, halva favoritparet. Hon har krupit på alla golv, svept under alla sängar, kollat bilen och sommarstugan, letat sig galen och svettig – men skon är borta. Dessutom undrar hon var hon lagt den alldeles nya fotkrämen hon investerade i för någon månad sedan, med tanke på bara hälar i öppna sandaler. Hälarna har ännu inte fått sin specialbehandling, eftersom krämen försvunnit.

När jag står där med tomma händer och minst lika tom blick brukar jag försöka trösta mig med att jag naturligtvis placerat det där jag saknar på något BRA ställe, fast jag inte alls kan minnas var. Jag tror att en vacker dag dyker det förlorade upp och att jag då raskt inser att javisst, och varför tänkte jag inte på att titta där?

Fast den här gången anser jag att jag letat precis överallt. Utom i frys och kyl, men så förvirrad är jag inte, även om det skulle kunna finnas viss logik i att stuva in kläder för sommarens varmaste dagar på hemmets kallaste hyllor.
Hur som helst: om ni stöter på en vit tunika och en grön klänning som verkar vara på villovägar får ni väldigt gärna säga till.

Copyright Klimakteriehäxan