Fina flickor har hela strumpor

Nog anser jag att jag gör mitt bästa. Blötlägger dem, filar, smörjer, klipper naglar, pysslar med alla de tio små utskotten, masserar, lackar. Allt detta eftersom jag tycker att man ska vara rädd om fötter – utan dem skulle vi ju inte nå ner till marken, som det så vist skaldades i det Knäppuppnummer som Birgitta Andersson gjorde så gott som oförglömligt.

Och ner till marken når de, helt klart, dag efter dag. Men det finns ett stort aber med mina fötter (och då tänker jag inte på det något märkliga faktum att jag gått från storlek 38 till 40, men vet att den upptäckten har jag gemensam med många andra).
Det är nämligen på det viset att mina fötter äter strumpor.
Jag tillhör den del av mänskligheten som mestadels använder tunna strumpor och sockor, av s k nylontyp. 20 eller 40 denier står det på det otal förpackningar jag ideligen bär hem.

Så sitter jag där med mina välvårdade fossingar och gör mig redo för ännu en vardag. Tar ett par sprillans nya små strumpor. Det känns bra, ja, alldeles utmärkt.
Fast hur det nu kan komma sig håller det tillståndet i sig bara några timmar. Vips går det en maska, oförklarligt ovanpå foten, väl synligt för den som händelsevis kastar en blick neråt.
Och rätt som det är känner jag hur en tå letat sig ut och nosar på skons insida, utan textil mellanhand. Provar jag skor i en affär har jag alltid trasiga strumpor, oavsett hur nyss jag drog på dem. En häl verkar vara på väg på helt egna äventyr. Så där håller det på. Aldrig att ett par strumpor överlever i oskadat skick från morgon till kväll på mina fötter! Och fina flickor som ALLTID ska ha hela strumpor!!!

Det var faktiskt ännu värre på den tiden då jag använde kjol eller klänning mycket flitigare. Fanns det ett spikhuvud som stack ut från ett stolsben fastnade jag ofelbart på det med mina strumpor. Bordsskivor har en tendens att få stickor. De slaktar strumpor blixtsnabbt och skoningslöst. Väskor har ibland vassa detaljer: ritsch, ratsch, snudd på filibombombom. Till och med stövlar kan utgöra ett hot, jag tänker på modeller med spännen som måste kombineras med förbud mot korslagda ben om inte strumpkontot ska bli astronomiskt.

En komiker drog en gång en lång skröna som handlade om hur det är när kroppen upptäcker ett hål i kläderna, en skavank som ingen annan kan se.
-Vet ni hur det känns? undrade han. Och förklarade närmare:
-Som om kroppsdelen vill leta sig ut, utforska omgivningarna, bekanta sig närmare, utan att någon sorts tyg är i vägen!
Publiken, jag inkluderad, nickade ivrigt, vi vickade säkert lite undersökande på tårna samtidigt – var det inte?!? jovisst, ett litet ett …
Mannen på scenen kollade in oss, log brett och sa:
-Såna kalsonger har jag i dag.

Lika roligt tycker jag inte det är med mina trasiga strumpfötter. Det är det där med de fina flickorna, de man gärna vill tillhöra, åtminstone i teorin. Vilket är fullständigt omöjligt för den som har ”trashade” ben – helt oavsiktligt, utan eventuella modehänsyn.
Egentligen finns det bara en bot mot denna strumpornas pestsmitta: vår, sommar, värme, barfotatider.
Idiotiskt nog kräver etiketten dock även då att fina flickor har strumpor. Hela strumpor, självklart.

Copyright Klimakteriehäxan