Sommar med Nobel

Egentligen är jag jättetrött på radions långkörare Sommar i P1. Men idag gör jag ett undantag och lyssnar på Anders Bárány, fysikprofessor och veteran i Nobelsammanhang. 

Jag har haft förmånen att samarbeta med honom i flera år när vi gjort tv-program kring Nobelfestligheterna. Anders vet mer om alla pristagare och deras historia än någon annan, alltid en outsinlig kunskapskälla.

Men han är också den ende som jag dansat med på Nobelfesten i Gyllene Salen.

Vi hade avslutat den maratonlånga direktsändningen, i vilken Anders var expertkommentator – inte sällan försedd med några hemifrån medförda mackor, eftersom hans plats vid bankettbordet av nödvändighet stod tom. Dess rättmätige innehavare stod beredd framför en kamera och svarade på programledarnas frågor om högt och lågt.

Alla vi som jobbat med programmet sträckte nu på benen, tog en matbit (nej, inget som stod på fina menyn) och pustade ut. Det var midnatt. Man kunde till och med gå på toa, något som måste skjutas upp så länge sändningen pågick, och som gjorde allt intag av dryck omöjligt efter ungefär klockan fem på eftermiddagen.

Plötsligt stod professorn framför mig i sin oklanderliga frack. Han bugade sirligt.

-Får jag lov till den här dansen? sa han.

-Nej men Anders, sa jag, det går ju inte förstår du väl, inte som jag är klädd!

Jag hade jeans, t-tröja och en kavaj i något djurmönster. Håret på ända efter timmarna med lurar på skallen. Och ni vet hur gästerna på den där banketten ser ut: djärva urringningar, svepande kjolar, kungligt koafferade av experter. Tjusiga, med ett enda ord. Jag var deras absoluta motsats.

-Kära du, sa Anders med ett leende, vem skulle hindra oss?

Nej, det gjorde ingen. Vi svängde ut på golvet till storbandets toner. Min klädsel väckte begränsat intresse. Och tack vare Anders Bárány kan jag sanningsenligt säga att jag faktiskt dansat på Nobelbanketten.

Just nu när jag skriver detta spelar han en favorit som vi har gemensam, fast det hade jag inte en aning om. Muddy Waters! Inte dansmusik, inte alls, men det är ändå dansen jag tänker på medan han berättar om sin spännande släkthistoria och sina minnen. Och så blir det fantastiska Janis Joplin också.

Ibland kan Sommar i P1 fortfarande vara kul att lyssna på!

Detalj ur dukningen från Nobelbanketten.

Copyright Klimakteriehäxan