En kväll med Dolly P

Tillbringade gårdagskvällen i fint sällskap: Dolly Parton och jag hade en dejt. Ja, hon stod på scenen och jag satt i publiken, men ni fattar. Platsen: Globen i Stockholm, enda konserten i Sverige på årets Europa-turné (som avslutas i Schweiz om ett par dagar). Faktiskt andra gången jag ser/hör henne live, förra gången också i Globen, tillsammans med en entusiastisk publik som kan många av låtarna och inte störs av att stjärnan faktiskt upprepar sig en hel del i sina berättelser och kommentarer till musiken.

Hur någon kan undgå att bli ett Dolly-fan är för mig helt obegripligt. Vilka låtar, vilken röst! Minst tio instrument hanterar hon under konserten: gitarr, el och akustisk, banjo, orgel, flöjt, saxofon, cittra, fiol, munspel och ett stränginstrument jag inte vet vad det heter. Imponerande. Till råga på allt är hon en skicklig affärskvinna, mecenat och välgörare för både folk hon känner och sådana hon aldrig har sett!

Men privatmänniskan Dolly Parton vet vi nog inte så mycket om. En i en syskonskara på tolv. Mamma och pappa hyllas med minnen och musik. Inga egna barn, gift sedan 48 år med en i princip osynlig man – samme man som Jolene en gång försökte ta ifrån henne. "Jolene" är en av de största hittarna, och därmed omöjlig att inte ha med i en konsert. Fast, som Dolly säger, "henne har jag egentligen velat glömma".

Och så fortsätter hon att berätta om hur långvarigt äktenskapet trots allt blev. Lägger till:

-Jag kan ibland titta på honom där han sitter och snarkar lite lätt i sin fåtölj, håret vid tinningarna är grått och ovanför bältet finns en kalaskula som inte går att blunda för ... och så kan jag undra om Jolene fortfarande skulle velat ha honom ...

Den anonyme maken kan nog skatta sig lycklig över att det blev Dolly som gick segrande ur den där striden: don´t take my man just because you can!
Så kan han sitta kvar i tv-fåtöljen och slumra medan hustrun är ute och far och tjäna grova pengar. Men, som hon ideligen understryker både i mellanprat och intervjuer:
-Jag är så glad att ni betalar så mycket för att se och höra mej, för pengarna behövs! Ni har ingen aning om hur dyrt det är att se så här billig ut!

Jo, det har förstås kostat en hacka och fortsätter väl att göra så – hon har fyllt 68 och tillåter sedan ett antal år inga närbilder hon inte själv kan kontrollera och godkänna, efter retuscheringen. Fast vad gör väl det?
Inte särskilt mycket när man går ut i sommarkvällen med några av prakthittarna ringande i öronen ("9 to 5", "I´ll Always Love You", "Coat of Many Colours") och dessutom ett par nya bekantskaper: en Dylan-tolkning och titellåten från nya cd:n, till exempel.

Lite smolk i bägaren: att man får vänta drygt 45 minuter innan konserten kommer igång. Och att souvenirerna är så skandalöst dyra: programmet kostar 150 spänn, de rosa hattarna 200, t-tröjorna 300 eller 350. OK, en t-tröja på vilken det står "It costs a lot of money to look this cheap" kan jag se vitsen med. Men den där hatten? Och programmet? Väljer också, storsint, att förlåta förseningen.

Som tur är har jag redan några Dolly-plattor i cd-hyllan. Så jag klarar mig utan de där andra prylarna.
Dolly-fan är jag ändå. För alltid, tror jag. Så är hon också den enda som har sitt namn som "etikett" här på bloggen!

Inga oauktoriserade närbilder säger Dolly - inget problem när fotot blir så här uselt ... men det ÄR hon där på scenen, fast det ser ut som ett spöke!

Copyright Klimakteriehäxan