Knyttet knöt vårt band

Tove Jansson skulle ha fyllt hundra år nyligen, om hon varit i livet. En kvinna värd alla hyllningar: som Mumindalens grundare, som tecknare, som iakttagare, som författare till andra böcker inte alls särskilt riktade till barn.

Men det är ändå en av hennes barnböcker som betytt mest för mig: ”Vem ska trösta Knyttet?” Eftersom jag gärna läste barnböcker trots att jag inga egna barn hade kom den i mina händer på tidigt 70-tal och jag älskade den på direkten. Vilket också betydde att jag gärna gav bort den i present.

  

En av mottagarna bad mig genast läsa högt, en begäran jag mer än gärna efterkom. Han satt blickstilla, lyssnade intensivt. Så kom slutklämmen: ”nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!”

-Igen, sa han.

Och vi läste den igen, och igen, och igen. Dessutom hade jag valt att läsa den på någon sorts finlandssvenska, det var ju ändå Tove Janssons text!

Så fick familjen annat besök, också en villig högläsare. Boken om Knyttet kom fram. Och gästen, född smålänning, satte igång. Men han hann inte långt innan barnet resolut tog boken ur hans händer och förklarade, att så där skulle den verkligen inte läsas …

Knyttet knöt oss samman, mig och barnet. Med åren sågs vi förstås mera sällan, fast kontakten fanns där och finns än. Mycket har hänt i mellantiden med oss båda, men i mina ögon mest med honom. Som i dag passerat 40-årsstrecket och på väg dit hunnit klara av en lysande karriär, samlat ihop massor av härliga minnen. Och så händer det att han dyker upp när det är fest där han lätt blir navet kring vilken allt snurrar.

De breda axlarna får mig att häpna. Håret, mörkt, lockigt, ostyrigt, sådant kvinnor vill dra sina fingrar igenom. Jag sitter rakt bakom hans rygg, ser händerna löpa över tangenterna på det aningen ostämda pianot, hör hans röst sjunga låtar han aldrig borde ha hört, med texter ingen rimligen kan komma ihåg – utom han. Det låter jättebra, han skulle golva Idol-gänget med sin utstrålning som höjer allt det andra ett par snäpp till.

Han som sitter där var ju från början en mycket liten människa. Knappt fyra år när vi sågs första gången, och jag föll redan där och då. På den tiden var håret ljust, rösten likaså. Men utstrålning, det hade han. Faktum är att det var först när vi möttes som jag insåg, att folk som säger att det är härligt med ungar, roligt att vara mamma, fantastiskt att uppleva föräldraskap kanske inte bara yttrade tomma ord.

Och på sätt och vis är det förstås inte bara honom utan också Tove Jansson jag har att tacka för den insikten. Så ”Vem kan trösta Knyttet?” ger jag fortfarande gärna bort i present.

Copyright Klimakteriehäxan