Sensommarfröjd

Det är få saker där ute i sensommargrönskan som kan tävla med hallonen.
Otroligt läckra, att äta direkt, göra sylt eller saft av, lägga på en tårta, ha i en efterrättspaj, frysa in för senare behov. Ingen ände på användningsområdena.

Riktiga finsmakare hävdar att vilda skogshallon är allra bäst. Må så vara, men mödan att få ihop en liter eller två är i det närmaste outhärdlig. I år har värmen varit tryckande. Man ska ha gummistövlar för risken att möta en huggorm, långa byxben och ärmar mot buskarnas vassa taggar och torra fjolårsskott och ett tålamod som en ängel.

I och för sig behöver man i princip samma utrustning för att plocka bären i det planterade och lite mer organiserade landet. Fast där går det i alla fall fortare att få korgen full, bären är större och enklare att hitta.
Men så är det det där med insekterna. Varför är det så gott om bromsar och annat flygande otyg i hallonsnåren? Man kan tappa lusten för mindre.

När bären väl är skördade är njutningen total. Smaklökarna dansar. Smultron och jordgubbar förpassas till historien, hur ljuvligt goda de än var tidigare under sommaren. Mygg- och bromsbetten kliar förvisso, men när hallonen smälter på tungan kliar det bestämt lite mindre?

Inledningsvis listade jag ett och annat man kan göra med de där bären, som saft och sylt. Låt mig bekänna: så långt som till en gryta hinner aldrig mina självplockade hallon.
De äts upp som de är. En ren fröjd.

Copyright Klimakteriehäxan