Det ömtåliga samvetet

Det där med samvete, det är en ömtålig sak. Inte minst i dessa dagar.
Räcker det att sätta in en slant på ett konto som hör till en erkänd organisation som bevisligen arbetar med flyktingkrisen?
Om jag samlar ihop lite kläder och andra förnödenheter, hamnar de hos någon som behöver dem? Borde jag bli god man för ett ensamkommande barn? Låta någon bo här hemma?

Härom veckan hade man en loppis i min närhet. När den var slut samlades saker ihop, för vidare befordran till människor som flytt undan det vidriga kriget i Syrien. Det blev många säckar. Men knappt hann jag nöjt konstatera det innan jag nåddes av ett annat besked, som verkade väldigt vederhäftigt. En person som arbetat med drabbade under sådana här svåra omständigheter ville varna: kläderna ni skänker skickas aldrig till behövande, transporten kostar för mycket.

I stället menade vederbörande, att det insamlade i bästa fall går till återvinning och kan bli nya textilier. Plaggen kan också säljas, i mindre nogräknade butiker. Det var inte så det var tänkt.
Insamlandet pågår ändå, och när prylarna hamnar hos familjer som redan är här måste det ju rimligen vara till hjälp.

Långt svårare blir det när det handlar om ett djupare engagemang, ett ta-hand-om, ett jag-ställer-naturligtvis-upp-besked. Alla är inte lämpliga. Väldigt många av oss är för bekväma. Vi tänker inte i första hand på hur det skulle vara om det var ombytta roller, om de flyende vore jag och mina barn.

Tittar man på Europa söderöver kan ingen som minns Ungern-krisen på 50-talet undgå att förundras. Vi skickade hjälp, mamma packade lådor till Röda Korset, jag la i min finaste docka "till en annan liten flicka som skulle bli glad". Så småningom tog vi emot massor av flyktingar från landet. Nu har ungrarna byggt en taggtrådsmur som stoppar flyende och sänder rysningar av skräck längs varje mänsklig ryggrad.

Bilderna på eländet strömmar över oss och det verkar bara bli värre. Tårgas, vattenkanoner, batongslag, sparkar mot kvinnor och barn. De livsfarliga båtarna som bara fortsätter att sig ut på Medelhavet, ett hav jag så gärna skulle bege mig till igen – under andra omständigheter. Vi hade, och det var mera tur än något annat, det ska medges, ingenting bokat. Att göra det nu är inget som lockar.

Men vi kan gå här med våra ömtåliga samveten och ändå bara göra lite, vilket förvisso är bättre än inget. Fast stoppa det eländiga kriget, det kan vi inte. Säkert har du också sett den lille pojken i en intervju som visats på alla mediala plattformar. Grabben säger enkelt att inte vill han och hans familj flytta till Europa. De vill bo i Syrien. Om kriget bara tar slut. En annan något äldre man tittar rakt in i en annan kamera och säger: Tack för att ni vill hjälpa oss. Men vi vill tillbaka hem.

En uteservering vid Medelhavet - som under normala förhållanden kan vara så trevligt ... men som känns otänkbart just nu.

Copyright Klimakteriehäxan