Ibland måste man få gråta

Mitt liv som journalist började 1965. Rätt länge sen, alltså. Och sedan dess har jag långa tider varit omgiven av elände: krig, katastrofer, dramatik av olika slag, både hemma på redaktionen och ute. Men sällan har jag gråtit i jobbet. Måhända en yrkesskada, en avtrubbning eller kanske en nödvändig sorts blockering för att inte gå ner i svart.
Fast nu hände det, även om jag kanske reagerade mer som tv-tittare än som en som varit med och "skapat" nyheter.

Sveriges Television har ett antal korrespondenter ute i världen, på mer eller mindre utsatta ställen. Jag tillbringade sex år i Latinamerika och fick min beskärda del av gerillakrig, fattigdom och misär, jordbävningar och korruption. Gick på alldeles för många begravningar i tjänsten och såg lidande i olika former: som den unga mamma som på väg mot kyrkogården går efter kistan där hennes man ligger. Vid hennes sida tre barn, ett fjärde håller hon i handen, det femte har hon i magen. Så sorgligt. Men grät jag? Ytterst sällan och då i enskildhet, på ett hotellrum eller hemkommen efter en reportageresa.

Ändå kan jag känna att den verklighet jag var satt att skildra numera vida överträffas av de krigets fasor som vi ser varenda dag, i Syrien exempelvis. Förstörelsen får en att tappa andan, ondskan tycks ha tagit över helt. Eller i Irak. SVT:s team i Mellanöstern har just varit i Mosul. Det är två beresta herrar: reportern Stefan Åsberg och fotografen Niclas Berglund. De gör ett kanonjobb.

Inte sällan har de befunnit sig långt framme i stridslinjerna mellan IS och de som förtvivlat försöker försvara sig mot terrororganisationen. Det har hänt att jag suttit hemma i tv-soffan och skrikit: "Ducka, Niclas, DUCKA för helvete!!!" Han har haft sin kamera ovanför sandsäckarna, kulorna viner, de kalla kårarna löper längs min ryggrad. Hittills har det gått bra, tack och lov. Teamet har klarat sig.

Och nu har de alltså till och med fått mig att torka tårarna ur ögonvrån. Detta med ett kort inslag från Mosul i nyheterna, inte ens tre minuter långt. Reportaget sändes i går. Ibland måste man få gråta! Det är berättelsen om en familj som splittrats i flykt från skräcken som IS skapar. Också som vanlig svensk tv-tittare är det lätt att förstå de förtvivlade föräldrarna: vad kan vara värre än att "tappa bort" sina barn? Det kan ju räcka med att man inte ser dem inne på Åhléns där man stod tillsammans alldeles nyss! Men i Mosul!

Niclas Berglund arbetar inte bara bakom kameran. Han skriver också om sina upplevelser och just det här reportagets tillkomst kan du läsa om här.
När du läst hans text tycker jag att du ska titta på hans och Stefan Åsbergs färdiga inslag om du inte redan sett det. Du hittar det här.

Och när också dina tårar torkat kan vi dela glädjen över att det för en gångs skull handlar om en historia med ett lyckligt slut.
Alla tycker ju om lyckliga slut, eller hur? Tyvärr är de sällsynta i dagens Mellanöstern.

Stefan Åsberg och Niclas Berglund Foto SVT

Copyright Klimakteriehäxan