Mina tår är bara decimeter från vattnet. Mitt i berget strävar ett par gröna växter, av vilken sort är lite svårt att avgöra, men livskraften, den finns där alldeles synlig.
Förstå mig när jag säger att detta är en utsikt jag älskar!
Visst kan man frossa i tropiska solnedgångar, kort på surfare i dramatiska vågor, gulliga sommarbarn, häftiga safaribilder och foton på vackra solbrända kroppar i snygga badkläder i diverse kanaler, både idag och de flesta av årets dagar. Men ibland räcker det man har närmast väldigt långt! Det måste inte vara storslaget.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juni 02, 2018
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller med. Och om det du visar på fotot är det du har närmast finns väl ingen anledning att klaga.
SvaraRaderaNä, eller hur?! :-D
Raderaser lite ut som på Hisingen, fast klipporna rundare här.
SvaraRadera(tropiska solnedgångar har inte fallit mig i smaken)
RaderaFinns mycket där ute att njuta av!
RaderaDet finns alltid något att njuta av, även i det lilla! Att se en grodden böja upp sin nacke ur den mörka jorden är bland det vackraste!
SvaraRaderaAbsolut!
RaderaOch allra finast blir det om man har en känslomässig bindning till den vackra platsen.
SvaraRaderaOm några veckor är jag där.
Margaretha
Hoppas du också får fint väder (med någon insprängd regnskur dock, det behövs)!
RaderaDen första tanken som slog mig när jag såg bilden är "Stockholm i mitt hjärta", sången alltså.
SvaraRaderaFörstår dina känslor och kan inte låta bli att lägga märke till hur rent och klart vattnet är. Ytterligare en bonus!
Fast bilden är från det jag i bloggen kallar Barndomslandet - i Värmland.
RaderaVisst kan det man har närmast vara det vackraste. Jag tycker verkligen om ditt foto. Livskraft finns i stråna här. Sverige är verkligen fantastiskt på så många sätt.
SvaraRaderaSå är det!
Radera